Judarna söker säkerhet bakom pansardörrar och skottsäkra glas
Rädslan är en stängd pansardörr, rädslan är två stängda dörrar, tre.
Känner man sig trygg bakom den tredje dörren? Bakom de tunga portarna, övervakningskamerorna, porttelefonerna, de fjärrstyrda elektriska låsen, okrossbara glasen och osynliga väktarnas vakande ögon?
Ja visst. Inomhus är man bland vänner, det gäller både den judiska församlingens lokaler bredvid synagogan på Wahrendorffsgatan och i det nya kulturhuset på Nybrogatan.
Seniorklubben träffas för att sjunga gamla kära sånger, "Tum Balalaika" ekar i den stora sessionssalen: seniorernas låga, osäkra röster och den yngre sångledarens starka. Det är fin, stillsam stämning i rummet där det gråa vinterljuset faller in genom höga fönster.
Och visst är man trygg i judiska kulturhusets aula där bridgeklubben samlas. Och visst känns det tryggt att äta luncherbjudandet, lax och kokt potatis, i kafeterian i den vackra ljusgården.
Visst verkar skol– och dagisbarnen på andra och tredje våningen så trygga som barn ska vara.
Vad ska man då säga om de låsta portarna?
Försiktighet kanske.
Så att ingen tar sig in med bomb eller skjutvapen.
”En återgång”
Men det är överdrivet att tala om rädsla. Det är snarare en krypande känsla av obehag, eller oro, en ständig beredskap på att få glåpord kastade efter sig, eller något ännu värre.
– Man utvecklar ett seende för att ha koll bakåt och åt sidorna, säger min guide. Som en fågel. Man spanar runtom.
Anneliese Schapira, 88, är med i bridgeklubben. Hon är en liten, gladlynt och elegant dam vars familj flydde från Österrike till Finland 1938 och som sex år senare överfördes till Sverige.
– Jag sattes i en klass i Helsingborg. En flicka frågade var jag bodde och när jag sa adressen utropade hon: Bor du i judehuset! Jag tycker inte om judar!
Nej, Annelise Schapira är inte rädd. Hon känner inte det slags rädsla man känner inför en omedelbar fara, en knuten näve, ett höjt vapen, ett personligt hot, ty det hot som finns är inte lika tydligt.
– Det är en återgång till den tiden.
En annan av damerna, Eva Eilenberg, 69, är född i Sverige.
– Jag var lärare i 30 år på Rosengårdsskolan i Malmö, årskurs fyra till sex. Det var aldrig några problem. Tills de arabiska pojkarna sa att de inte ville ha en judinna som lärarinna. Det var förstås inget de kommit på själva, det hade de hemifrån.
Rektorn förklarade att vi inte gör skillnad på religioner i Sverige och att vi har kvinnliga lärare. Men jag kunde inte undervisa om Israel för när vi kom dit rev barnen ut sidorna ur boken. En annan lärare fick ta hand om den delen.
Damerna och herrarna som ska spela bridge sätter sig runt de små kvadratiska borden.
– Min man och jag flyttade till Stockholm för att vi har barn och barnbarn här, säger Eva Eilenberg. Vi flydde inte från Malmö. Men jag tänker att det är skönt att Israel finns. Vi flyttar dit om det behövs.
”Jag ska inte skrämmas till passivitet”
Isak Reichel, 46, generalsekreterare i judiska församlingen, berättar att medlemmar ibland är rädda för att komma på fest och andra sammankomster. "Vi är oroliga för att gå i grupp." För ett par veckor sedan ordnade församlingen en debatt mellan riksdagspartierna. Den flyttades av säkerhetsskäl från judiska kulturhuset till församlingens där säkerheten är bättre.
Självklart kommer det hot till församlingen. Telefonsamtal. Brev. Meddelanden på internet.
– Hoten får inte påverka mig. Då förlorar man. Jag ska inte skrämmas till passivitet, säger Reichel.
Ingen undgår att påverkas av hot, säger jag.
– Jo... jag kan tänka mig för två gånger innan jag tar mig med barnen på ett evenemang. Det är alltid en avvägning. Vad vågar vi? Vad vågar vi inte?
Han skulle önska mer hjälp av polisen. I länder som Norge, Danmark, Tyskland och Frankrike ger staten judiska institutioner betydligt mer skydd.
”Då vore det kört!”
Församlingen i Stockholm utbildar egna vakter, jag träffar en blivande när jag äter lunch i kulturhuset. Han är en ung man, han har rast i vaktutbildningen, allt är mycket hemligt, han får inte berätta något.
Har något förändrats för dig som jude, frågar jag.
– Nej.
I skolan eller så, säger jag.
– Skojar du? Jag skulle aldrig säga att jag är jude! I gymnasiet?
Han är upprörd, han tittar på mig som om jag inte är klok.
– Då vore det kört!
Han skyndar tillbaka till klassrummet. Borta vid utgången står några förstaklassare på led. Det har fallit lite snö och nu ska de gå till en park och leka. Läraren räknar dem. En vakt ska självklart beledsaga sjuåringarna. Vid bordet bredvid mig sitter några äldre damer.
– Antisemitism fanns inte när vi var barn. Det existerade inte i våra huvuden! säger en av dem.
– Det har förändrats sedan 20 år, säger en annan. Jag bär inte Davidsstjärnan längre.
– Inte jag heller, säger den första.
– Vi skulle vilja bära stjärnan men det är inte så lätt. Man blir så ofredad, säger den andra.
Jag dricker upp mitt kaffe, säger adjö och går ut genom port efter port, förbi kamerorna och de knäppande låsen, ut i den fredliga staden Stockholm.
