Högmod hindrar honom från att be om hjälp
"Jag hoppas att hans ovilja mot psykiatrin är unik"
Man kan tro att en svensk man född 1984 finner det naturligt att uppsöka psykiatrin. Men inte.
Tvånget att döda måste förbli hans hemlighet.
Den 30-årige åtalade yrkesmilitären vet att hans tankar är sjuka. Men han ska klara av det. Han ska lyckas motstå driften att döda sin hustru och dotter. Han ska inte ställa till det. Han ska inte vara pappan som går på psykofarmaka.
En gång tidigare, under tjänstgöring i Kosovo, hade han liknande tankar, då om att han måste skära av sina fingrar. Ingenting säger han. Ingen krisbehandling ber han om. För den som mår dåligt får aldrig mer åka ut i världen.
Först nu, i polisförhör beskriver 30-åringen sitt mående. Ja, så gott det går.
När 30-åringen dödar har han fått en länge efterlängtad dotter. Två-tre veckor efter förlossningen uppstår de hemliga tankarna.
Ingen ser varningssignalerna. Möjligen anar hans hustru, som frågar hur han mår egentligen och säger att faktiskt kan även män få förlossningsdepressioner.
De träffades redan 2003, båda pluggar, men han slutar läsa fysik och går till försvaret. Hon är nationalekonom och har doktorerat. När barnet är två månader återgår hon till arbetet, själv är han pappaledig, och pluggar neuropsykologi på halvtid. Meningen är att han ska snart ska börja läsa till läkare. På högskoleprovet fick han 2.0.
Han sover dåligt, flickan har kolik.
Högmodigt tänker han att han kan överlista tvångstankarna. Eftersom han är smart. Han kommer att ha kontroll.
På nätet köper han droger som gör honom slö. Han börjar då självmedicinera med alkohol.
Ett tag tänker han att om han dödar någon annan behöver han inte döda familjen. Han skaffar en kniv och springer med den dold i jackärmen.
Sedan köper han en slägghammare och ställer den i en städskrubb. Ibland när hustrun är på jobbet går han omkring med den hemma.
Under hösten tänker han skjuta sig med hagelgevär, men vågar inte. Och hoppet finns kvar. Om tankarna kommit kan de väl också försvinna?
Några gånger ringer han till veteranföreningen, men lägger på innan han kommer fram. Av rädsla för vad de ska säga. Sänder de honom för inlåsning på psyket?
Två månader efter brottet berättar 30-åringen för poliserna att tankarna på att döda försvunnit. Medicinen han nu fått fungerar.
Så hade katastrofen kunnat undvikas. Det är den fruktansvärda sanningen.
Å, jag hoppas att 30-åringens ovilja mot psykologer och läkare är hans egen.
”Bra karl reder sig själv”? Jag trodde vi hade kommit längre. Eller så har vi inte det.