Om vi talar striptease så tar den här priset
Om lärare håller på tillräckligt länge blir de förtjusande cyniker. Bara de dumma förblir entusiaster.
Jag hade en filosofilärare som hade ägnat livet åt Platon, Thomas av Aquino, Ludwig Wittgenstein, Husserl och Heidegger och andra tyskar som det tar en termin att lära sig stava till. En dag suckade han och konstaterade att filosofins historia var en enda lång striptease. Ämne efter ämne hade skalats av filosofin och hamnat i medicinen, biologin, fysiken och allt det andra. Kvar fanns en tunn, utmärglad kropp och om detta kadaver var filosoferna eniga att det antagligen inte gick att säga något vettigt.
Det var förstås inte hans egen idé. Det är sällan det i filosofiska sammanhang, men det var en klädsamt hopplös tanke. Tänk er hur det framstod för honom: ”Här har du ditt liv. Om det finns inget att säga.” Jag har börjat undra om det där inte gäller oss andra också. Vi är ju alla del av det som kallas utveckling. Den verkar gå åt ett bestämt håll.
Allt oftare träffar man på folk som förklarar det mesta med biologi, eller gener, eller kemi, eller något annat av det slaget. De är sällan korkade.
Tvärtom. De har lärt och tänkt och analyserat.
Poängen i deras slutsatser är alltid att människan, på det stora hela, bara är ett djur. Allt en person gör, tänker och säger kan förklaras utifrån nervimpulser, hormoner och andra alldeles opersonliga företeelser.
Det där låter rätt deprimerande. Det betyder förstås inte att det är falskt, men det är trist. Det är också konstigt.
För om vi nu ska tala om striptease måste idéer av det där slaget ta priset.
I århundraden har människan arbetat för att kunna klura ut alla dessa fiffiga modeller och teorier om biologi, kemi och gener. Vi känner inte till någon annan varelse som har lyckats med något liknande. Men slutsatsen är ändå att det inte finns något speciellt med just människan. Ju mer vi utvecklas, desto säkrare anses det vara att vi är grottmänniskor.
Min filosofilärare fortsatte med filosofi, trots att han misstänkte att det var meningslöst. Cyniker är ofta romantiker. Man får hoppas att människan som art fungerar på samma sätt. Alternativet är att faktiskt tro på det vi får höra. Då återstår bara att börja bete sig som ett djur också.