Pinsamt att vi pratar om sexuell läggning
Silvia.
Anfallare i det italienska fotbollslag jag spelade i som ung.
Hennes långa mörka hår. Den där blicken hon brukade ge mig tvärs över omklädningsrummet.
Mjukvarma läppar mot mina, i baksätet på hennes lilla fåniga italienska bil.
Silvia, en kyssande vind som inte brydde sig om förbud.
Och varför skulle hon det? Hur kan det finnas förbud och fördomar än i dag, kring vuxen frivillig kärlek och lust?
OS i Sotji är över, debatten kring homosexuella tystnar för den här gången och det sorgliga är att vi alls ska behöva föra den, år 2014.
Jag är inte lesbisk, inte ens bisexuell, jag kunde inte ge Silvia det hon ville ha den där gången. Hennes kyssar kunde för mig aldrig bli mer än ett spännande experiment. Men jag var öppen för att pröva, hennes intresse skrämde mig aldrig, det kunde ju ha varit bättre än med en man.
Det var det inte, inte för mig.
Det jag dock aldrig förstått är rädslan för homosexualitet, som ett hot, på ett större plan. Och på det privata, att någon av samma kön skulle stöta på en. Vad vore så farligt med det? Uppskattning berikar, att vara åtrådd, oavsett av vem.
Jag har inget till övers för vulgärdebatten om att det skulle vara mer hippt att vara gay.
Att sexuell läggning över huvud taget ska vara ett debattämne är däremot lika ledsamt som pinsamt för en modern västvärld.
Krig rasar, folk svälter, extremister av alla slag vinner mark. Miljön går åt helvete med musik. Vi hotas av överbefolkning och pandemier. Djupt i jord och hav pyr vårt dödliga kärnavfall.
Marken brinner under våra fötter. Och ändå slösas tid och kraft på att moralisera och protestera över vem som älskar med vem. När det borde vara så enkelt: Kärleken väljer sina egna vägar.
Silvia, var är du nu? Jag skulle gärna prata med dig om allt det här, om varför vi förstår så lite och hatar så mycket.
Du har nog inte heller några svar. Men vi kan ta ett glas sammetslent vin i den toskanska kvällen.
Och jag ska se dig, se hur åren och livet bara gjort dig ännu vackrare och modigare.