En ny typ av Donald Trump-fans vädrar morgonluft
Man vet att världen inte är som den brukar när man kliver upp på morgonen och andas ut av lättnad när USA:s president inte exekverat nya raslagar eller startat kärnvapenkrig medan man sov.
Jag tillhör nu inte den grupp USA-fetischister som har ett favorithak i Greenwich Village (hej, fina kollegor!) och nu planerar att ”bojkotta” landet genom att ställa in vårhelgen i New York, för att markera missnöjet med Doland Trump (naaw).
Jag försöker att inte känna mig personligt indignerad över det amerikanska valresultatet, det är min överlevnadsstrategi i en galen värld och jag noterar att det finns en del andra där ute.
Vi har ”ge honom en chans”-människorna, som menade att Donald Trump kanske var lite plump under presidentkampanjen, men han kommer ju från näringslivet och USA är inte alls som Sverige och alla vet ju hur det låter i ett omklädningsrum! Vi måste döma Trump på hans handlingar och inte hans ord så LÅT OSS GE HONOM EN CHANS.
Denna grupp håller, av förklarliga skäl, ganska låg profil just nu. Men vi minns er, inte utan viss värme.
En ny bubblare är annars ”jag gillar inte heller Trump, men…”-typerna, som vädrar morgonluft ju hårdare Trump döms av omvärlden. Det här är människor som letar efter en avvikande och intressant åsikt, nu när alla tycks gå åt samma håll i fördömandet av USA:s nya president. Gruppen är spretig rent ideologiskt och finns lite överallt; i fikarummet på jobbet, i SVT:s debattforum, på Expressens ledarsida och med stigande frekvens i min egen mejlinkorg.
En av de mest rörande käpphästarna hos denna brokiga skara är att det är fel att vara elak mot Donald Trump, bara för att Donald Trump är elak mot andra.
Kvällspostens Maria Rydhagen vänder sig (25/1) mot de vänner hon har som ”tar sig friheten att kalla Donald Trump en dåre och galning” och blir ”lite äcklad” av de som gör sig lustiga över den obefintliga kemi han har med sin fru Melania: ”Om det inte krävs mer än ett demokratiskt val i ett annat land (låt vara världens mäktigaste) för att locka fram mobbaren i vanligtvis snälla människor – så är det faktiskt lite läskigt. Mobbning är mobbning, vem den än riktar sig mot.”
Nu är det väl, om vi ska prata mobbning, en viss skillnad i att toalettdöpa en skolkamrat på lunchrasten och posta roliga giffar på världens mäktigaste makthavare. Man kan till exempel tänka sig att Donald Trump varken får ont i magen eller börjar skolka från jobbet för att vi skrattar åt hans flygiga hår.
Men det riktigt intressanta med ”jag gillar inte heller Trump, men…”-människorna är mixen av blödighet och obefintliga sinne för proportioner. De röner redan viss framgång på andra sidan Atlanten, med en häpnadsväckande relativisering av ganska allvarliga ämnen. Vad är väl en nazi-anstruken chefsstrateg mot en massa gapiga gräsrotsfeminister som vill döda sina foster? Ett inreseförbud för muslimer mot en hånfull ledartext i New York Times?
Donald Trump har, liksom de flesta högerpopulister där ute, martyrskapet som en viktig del i sin politiska strategi. Håller vi den här kursen är snart nästa grupp här. ”Jag tycker synd om Donald Trump”-människorna.
Inga men, den här gången.
WTF... En fransk journalist ställer en fråga till Marine Le Pen, som krävs på nära tre miljoner kronor av EU-parlamentet för att ha avlönat egna anställda med EU-pengar, och blir brutalt bortförd från den franska högerextrema ledaren av säkerhetspersonal. Så ser det ut när demokrati börjar naggas i kanten.
WOW! Och samtidigt i Frankrike är högerns presidentkandidat François Fillon under hård press efter att en tidning avslöjat hur han avlönat halva sin släkt för jobb som aldrig uträttats. En korrumperad makthavare, en mediekår som tillåts göra sitt jobb, en politisk karriär som troligen är skadad för alltid.