Jag hoppas att någon tröstar våra härskare
När man är liten – riktigt liten, ensiffriga år, alltså – har man prioriteringarna klart för sig. Man kan våga sig på en bredsladd med trehjulingen, känna pirret i magen när man klättrar upp på en stol, gömma sig under ett bord och låta bli att svara när mamma ropar. Allt det där är spännande och modigt, men så snart man slår i tån är det back to basics.
Och basics, det är inget annat än tröst, det.
Sedan blir man äldre och biter ihop. Och, missförstå mig inte, det är bra. Jag har varit på arbetsplatser där folk börjar lipa när saker skiter sig en aning. Vi har alla sett tv-programmen med vuxna människor som ojar sig som treåringar. Bloggosfären är full av självömkare. Det är inte så man vill ha det. En fin sak med att bli vuxen är att man kan skaffa sig ett privatliv.
Men med det sagt, inte vill man leva tröstlöst heller. Tröstlöshet föder inga vackra känslor.
Det är mycket som är på väg att, som amerikanerna säger, anta päronform nu. Grekland och Italien, kristdemokraterna och sosseriet, Israel och Palestina, euron och Dominique Strauss-Khan. Allvarliga saker och följaktligen en faslig massa strama överläppar och sammanbitna käkar.
Men trösten då, vad blir det av den?
Det är ju inte så att vi slutar behöva tröst när vi fyller tio. Men vi låtsas ofta att det är så och försöker trösta oss själva i stället: mat, sprit, handväskor, motorcyklar, sex, makt, heminredning, böcker, filmer, sömn, löpning. En del av de där sakerna är säkert bra för tillväxten, andra för folkhälsan, ytterligare andra är sänken för folkhälsan och vissa är direkt olustiga. Men oavsett vilket kan de aldrig ge vad en trygg famn gav, efter ett rejält skrubbsår.
Pjollrigt? Javisst. Men det kan vara sant ändå. För det är något grundläggande fel, något direkt skrämmande, i tanken att man kan trösta sig själv. Det är lika hopplöst som att spela enmanspingis (Och, ja, jag såg ”Forrest Gump”. Det kallas trickfilmning).
Det jag försöker säga är det här: när jag ser alla dessa bettskenebehövande Härskare av Universum passera revy – Merkel, Hägglund, Obama och till och med Muller – undrar jag allt oftare, inte om de ska klara ut problemen, utan vem som tröstar dem.
Jag hoppas att någon gör det. Annars är vi verkligen på väg ned i dyngbrunnen utan flytväst.