Konflikten förorenar alla hjärnor den rör vid
Maciej Zaremba skriver just nu en artikelserie i Dagens Nyheter om mobbare på arbetsplatser. Den är obehaglig och mycket bra. Få kan som Zaremba dyrka upp det här landet, som är reglat av samförstånd, kompromisser och bortvända blickar.
För ett år sedan skrev Zaremba om byn Vojakkala, norr om Haparanda, där grannfejden mellan en zigenarfamilj – eller romer, som man ska säga nu – och en högljudd del av resten av byn ledde till slagsmål med yxa. Vad som hade hänt verkade alla vara överens om. Tills Zaremba drog i några lösa tåtar. Då såg plötsligt allt väldigt annorlunda ut.
En nästan alltid förekommande persontyp i Zarembas skriverier är svensken som inte vill bli indragen, inte engagera sig och därför gör sig blind och döv. En annan typ är den som i stort verkar helt normal, till och med sympatisk, men som i något avseende är så engagerad att om-döme, vett och proportioner helt får stå åt sidan.
Den senare typen tänker jag på, när jag läser om ”Ship to Gaza”.
Det är länge sedan jag ansträngde mig för att ha en åsikt om konflikten mellan israeler och palestinier. De som är engagerade i den konflikten tror mig sällan när jag säger det. Bär de palestinasjal, drar de oftast slutsatsen att jag av ideologiska skäl i varje läge försvarar Israel. Om de i stället hör till dem som i varje läge försvarar Israel, misstänker de genast att jag på fritiden bär palestinasjal. Lyckas jag ändå övertyga dem om min avsaknad på engagemang blir de, oavsett vilken sida de står på, upprörda.
Hur kan jag låta bli?
Det ska jag tala om: finns ett storpolitiskt exempel på att engagemang inte alltid förädlar, utan ibland förvrider, så är konflikten i Mellanöstern ett sådant. Den får annars normala människor att tappa omdöme, vett och proportioner. Den tar fram det absolut sämsta hos människor, oavsett vilken sida de ställer sig på: oförsonlighet, hat, extremism, blodtörst och dumhet.
Den förorenar alla hjärnor den tar i besittning. Jag vägrar att låta mig dras med i det.
Jag inser att de engagerade aldrig kan förstå detta. De drar slutsatsen att den som tänker så måste vara en feg, undvikande typ av det slag vi möter i Zarembas artiklar. Men jag kan garantera att det i just detta fall krävs både beslutsamhet och visst mod för att vända bort blicken.