Böcker är perfekta – man slipper umgås
Keith Richards memoarer går som tåget, Ozzy Osbournes är inte långt efter och alla som öppnar böckerna verkar hamna i mystrans. Hemtrevnad år 2010 består i att krypa upp i soffan med vintersockorna på och läsa om hur en valiumstinn Ozzy somnar framför första rödljuset, när han ska köra upp för sin lapp.
Ju äldre jag blir desto mer tror jag att det är just detta som är den stora fördelen med böcker: man kan träffa folk utan att behöva umgås med dem.
En hyfsad del av dem som flabbar åt Ozzys rattkoma skulle ju inte flabba det minsta om han slirade runt i sin portabla dimma utanför deras egen port. Då skulle de skriva indignerade insändare till lokaltidningen om ansvarslösa knarkare som utsätter deras barn för livsfara. Men böcker rensar bort sådana krav på hyfs och ordning. Folk man aldrig skulle stå ut med i verkligheten är perfekta i tryck.
Det gäller inte bara knarkande rockstjärnor och alla dessa människor med olika former av psykbryt, som alltid säljer så bra när de omvandlar sin diagnos till litteratur. Det gäller, intressant nog, även den än större gruppen av outhärdliga tråkmånsar.
Jag har inte hunnit läsa Keith Richards memoarer. Men jag har läst en del recensioner. Flera har särskilt nämnt att boken innehåller ingående och ganska långa partier om Richards speciella sätt att stämma gitarren. De flesta av recensenterna återger just detta med otyglad fascination.
Säg att man bjöd hem en överårig rockmusiker på middag. Säg att han, redan till förrätten började svamla om det fantastiska med en gitarr stämd i öppet G-ackord på fem strängar. Och att han fortsatte tills chokladsåsen stelnat på efterrättsglassen. Eller säg att man bjöd hem en hypokondrisk fransk fjolla på te. Händelsevis lindblomste och till det några madeleinekakor. Gästen visar sig ha den rätt snuskiga vanan att smula ned kakan i en sked, doppa den i teet och sörpla i sig sörjan.
Det kanske man skulle klara, men när han direkt därefter sätter igång med en oändlig, självupptagen tirad om sin barndom, sina besvikelser, sina drömmar, vore måttet rågat. Man skulle handgripligen slänga ut honom.
Men inte i bokform. För böcker förvandlar olidliga tråkmånsar till konstnärer och skogstokiga knarkare till mysiga kamrater. Det är synd att vi alls måste träffas på riktigt.