Jag vet bara hur det kändes för mig
Hon kom inte hem. Att en tonårsflicka försvinner på det här sättet och kanske för alltid händer oerhört sällan. Vilket är meningslös information. Eftersom det trots allt händer.
Jag tror inte ens vi kan säga att ”alla föräldrar kan föreställa sig hur det känns” . För vi vet inte det.
Jag vet förstås hur det var för mig.
Hon kom inte hem, och gick inte att nå på telefon.
Jag var först och främst en arg mamma.
Jag slutade äta men hade stor energi och ringde målmedvetet alla jag kunde komma på, om och om igen.
I mitt bröst fanns en hård klump som påverkade min andning.
Jag andades lätt och snabbt som en fågelunge men inte en enda medveten tanke om en katastrof tog fast form. Att hon aldrig mer skulle komma hem föresvävade mig inte, åtminstone inte på ett uttalat sätt, inte som ord och bilder. Det här var ett problem som skulle lösas. Måste lösas. Något annat var inte möjligt.
Det blev natt och jag sov små stunder, en kvart då och då. Varje gång jag vaknade visste jag att hon levde och jag började fundera.
En liknande energi har drivit niohundra frivilliga att bege sig ut och leta efter Lisa Holm, titta efter under varje sten och tuva. Det är vackert, ett kvitto på den empati som finns även i detta land.
Det kunde ha varit någon av dem. Det kunde ha varit deras dotter som skickade ett vardagligt sms och sedan försvann.
De är dessutom duktiga.
Missing people hittade och befriade för tre år sedan en nioårig ficka, som hade tillfångatagits av en 25-årig man som efteråt inte hade någon förklaring.
Men de hittade samma år även kroppen efter en försvunnen 31-årig kvinna som varit försvunnen två år och låg i ett skogsområde i Stenungssundstrakten.
Jag har kvar ett kroppsminne. När som helst kan jag ta fram det, och på riktigt känna en dov smärta. Ett fastfruset knytnävsstort parti inkilat under bröstbenet.
Men sällan tänker jag på de där januaridagarna då min värld var i fritt fall.
För hon kom hem.