Ett modigt och ovanligt beslut
HELSINGBORG. Klockan är 16.04 då rådman Karoline Fridolf, i en sal obetydligt svalare än Dantes sjunde krets, läser upp tingsrättens beslut.
68-åringen, häktad sedan sju månader, åtalad för att ha mördat bröderna som trakasserade honom, ska omedelbart släppas.
Vilka slutsatser går att dra av detta besked?
Låt mig återkomma till frågan och först berätta om en märklig sista dag i en ovanlig, för att inte säga unik, rättegång.
"Försvaret hävdar att det är nödvärn. Vi påstår att två unga män har blivit mördade. Skjutna genom en stängd dörr".
Åklagare Anna Broome inleder sitt avslutande anförande som en nyhetsreporter skulle ha gjort: med det viktigaste.
Det är 25 grader varmt redan på morgonen i Helsingborg och i sal 4 i tingsrätten har ventilationen har gått sönder. Rådmannen ler ansträngt och uppmanar oss alla att dricka ordentligt med vatten.
Mord, det grövsta brott en människa kan begå. Åklagaren rabblar argument: ytterdörren var låst, faran var inte akut. Han hade tid att tänka efter. Offren hade inte en chans att värja sig.
Nödvärn. Ett begrepp i lagen som ger en människa som blir attackerad långt gången rätt att försvara sig. Endast om våldet är, som det heter med en mycket stark formulering, "uppenbart oförsvarligt" är det brottsligt.
Rörig plädering
Mannen gick för långt, anser åklagarna. Våldet var för grovt. Dörren låst. De unga männen chanslösa då hagelgeväret avlossades från nära håll.
Har de rätt? Vilka krav går det att ställa på en hjärtsjuk 68-årig man som i sitt hem angrips av två beväpnade personer som hotar att döda? Som tidigare har utsatt honom för brott?
Är det verkligen rimligt att den attackerade under väldigt pressande omständigheter, som på goda grunder är livrädd, ska fatta rationella beslut som att skrika genom dörren att han är beväpnad eller avlossa varningsskott?
Om svaren på dessa frågor är att mannen borde ha valt ett annat alternativ kan han ändå gå fri.
Det finns nämligen även en term som heter nödvärnsexcess. Om en människa "svårligen kan besinna sig" så ska hon inte heller fällas.
Inte heller excess gäller i detta fall, anser åklagaren. Varför får vi inte riktigt veta. Det är å andra sidan mycket vi inte får veta. Pläderingen är rörig, resonemangen svåra att hänga med i.
Stockholmskt stöddig?
Åtskilliga liter vatten har gått åt, pannor blänker av svett, luften dallrar då advokat Johan Eriksson, en av landets skickligaste, framåt eftermiddagen tar till orda.
Självförtroende saknas inte: "Jag ska avsluta med att förklara för rätten varför inte detta är mycket att tänka på".
Lyckas han? Han åberopar vad två poliser har sagt under rättegången: "Jag hade skjutit mellan axlarna".
Han rabblar prejudikat i Högsta domstolen och påpekar att 26 personer sköts ihjäl av poliser mellan 1990 och 2015 med endast två fällande domar som följd.
Är Eriksson möjligen för stockholmskt stöddig? Han nämner ett fall "på Hantverkargatan" utan att berätta för rätten vilken stad det handlar om och ber inte ordförande om paus utan konstaterar att det är dags för en sådan.
Rättegångar handlar inte bara om juridik, psykologi och känslor har betydelse och det är inte säkert att nämndemän i en domstol i landsorten gillar stöddiga advokater i fina kostymer från storstaden.
Eriksson kräver att 68-åringen ska släppas och att han ska frias och rätten drar sig tillbaka för kort överläggning.
Ett modigt och ovanligt berslut
Att mannen försätts på fri fot, betonar rådman Fridolf, har inget med bedömningen av skuldfrågan att göra. Flyktfaran är försumbar. Mannen är gammal och har suttit inlåst länge. Det går att frångå bestämmelsen om att misstankar om så här allvarliga brott innebär obligatorisk häktning.
Modigt och ovanligt är beslutet. Och jag vågar påstå att detta inte resulterar i de 15 år åklagarna kräver. Men först om en månad vet vi.
Mannens syster skriker rakt ut av glädje då domaren har läst upp sina rader. Själv tittar han sig förvånat omkring och tycks inte förstå att han kommer att tillbringa sin första kväll i frihet på sju månader i den skånska sommarens hittills varmaste dag.