Berlinmuren behöver inte rivas igen
Ett nidingsdåd är på väg att begås i en av Europas största städer.
Det kalla, kantiga Berlin, som är på väg att bli en världsstad, noterar stigande tomtpriser. Kommun och byggherrar ser sig om efter nya områden. Då tillkännages planen: Vi river Muren!
Muren – det lilla av den som finns kvar – ligger i vägen för en stadsdelmyndighets ”rationella byggplaner”, när denna vill bygga ett bostadskomplex och återuppbygga en bro som bombades sönder under andra världskriget.
En bön från oss alla som både tar historia och Berlin på allvar: Bygg bron. Men skona Muren!
Att riva Muren vore vandalers verk. Det är en estetisk våldtäkt. Handlingen röjer historielöshet. Den banar väg för idioter som i rationalitetens namn en dag lägger Roms Colosseum i grus (”lämplig tomt för ett köpcenter”). Eller river Tower Bridge (”den är trång och opraktisk”).
Berlinmuren är en ikon. Grafiskt grant har Muren berättat historien om kommunismens kontrollbehov och om blodiga övergrepp på frihetstörstande ungdomar. Muren var Kalla kriget i kondenserad form. Den var en brutalt synlig del av den metaforiska järnridån.
Det är Muren – och ingenting annat – som gör Berlin unikt. Jag medger: på ett perverst vis gillade jag detta Berlin mera än det nya normala. Normala städer finns så många. Det fanns bara ett Berlin och i det kände jag mig som jag vore Alec Leamas i John le Carrés ”Spionen som kom in från kylan”. Dimma från floden Spree. Män i trenchcoats. Ödesmättade repliker.
Och med rädsla. Som var befogad. I öst rådde rädslan för angiveri. Människor sopades in till förhör i Ministerium für Staatssicherheit, det snokande Stasi i dess högkvarter vid Normannenstrasse i Berlin-Lichtenberg; Stasi hade nittiotusen heltidsanställda och – genom löften och hot – en armé av tre miljoner angivare och tjallare.
Västberlin var en nagel i ögat på kommunismen. Dess medborgare fick tänka fritt och äta sig mätta. Dess gator strålade i ljus. Men också där fanns rädslan, en gnagande känsla av att Tredje världskriget strax skulle bryta ut. Stadshalvan låg i respirator, hållen vid liv tack vare Västtysklands subventioner.
Snabbt byggde Östtyskland Muren den trettonde augusti 1961 sedan Partibunkern och Stasihögkvarterat från Sovjetledaren Krustjev fått rådet att bygga Muren. Krustjev sa: ”Vi stänger Berlin. Vi rullar ut taggtråd och de västliga allierade står där och ser ut som fåniga får.”
Dag för dag växte den mera oöverstiglig, 3,6 meter hög och med 302 vakttorn längs sina 106 kilometer. Det krävdes en k-pist mot varje murare för att få den till stånd – och de första murarna tog chansen att själva fly.
Muren hatades av alla. Av ”Ossies” därför att den stängde dem ute från ett liv i frihet och med härliga köpvanor, ”Wessies” därför att den klaustrofobiskt stängde dem inne på den ö som Västberlin var, i alla väderstreck omgivet av Östtyskland.
Men nu är Muren värd att älska. Under karnevalsliknande former stormades den kvällen den 9 november 1989. Med släggor och fickknivar skapades öppningar i den.
Nyligen åkte jag för femtioelfte gången ner till Checkpoint Charlie på Friedrichstrasse där på sin tid vi utlänningar under strikt kontroll, inklusive kroppsvisitering, fick passera mellan Öst och Väst.
Kommers råder. Turkar och kurder kursar i sina marknadsstånd nytillverkade ”gamla” sovjetiska uniformsmössor made in China. För pengar kan man fotografera sig stående mellan en skådespelare utklädd till sovjetisk soldat och en annan till amerikansk. Du kan köpa några gram äkta Berlinmur för mindre än tio Euro
Tre korta avsnitt av muren står i dag kvar. Bara målade streck, alternativt satta i gatsten, visar de gamla gränserna och var muren löpte.
Vid Checkpoint Charlie finns 140 meter riktig Mur sparad. Längre bort mot floden finns ytterligare ett tjugotal meter. Det är de som ska rivas för att göra plats för den nya bron och ett bostadskomplex. Just den biten av Muren är K-märkt, ty ända sedan 1990 är den fylld av talangfull graffiti. Kombinationen Mur plus klotter är unik. Att riva den vore som att i Atén bygga en bensinmack på Akropolis.
En tanke slog mig. Det i de flesta avseenden meningslösa UNESCO har en lista över världsarv. På den finns i 157 länder på alla kontinenter 745 arv av kulturell karaktär, 188 fall av enastående natur och 29 av blandad karaktär.
Allt finns med. Fängelseön Robben Island, Bryggen i Bergen, vattenfall i Sydamerika och Sydneys operahus, resterna av Buddhastatyer i Afghanistan, en sjö i Sahel, Falu Koppargruva och – håll i er – några radiomaster vid Varberg.
Men Muren?
Icke.
Skälen är naturligtvis politiska. Vem vill i UNESCO riva upp gamla sår från Kalla krigets dagar.
Så jag ger mig. Riv skiten. Bygg en shopping mall där det onödigt vackra Taj Mahal nu ligger. Gör Pyramiderna till nyttig gatsten. Och asfaltera Venedig.
Jag läser just nu...
… ”Kalla kriget 2.0, Ryssland rustar”, en serie essäer skrivna av den utrikesorienterade moderate riksdagsmannen Mats Johansson. Den är i bästa mening alarmistisk. Putin är farlig, när hans lista av vänner i världen reducerats till Syrien, Kuba, Venezuela och Nicaragua. Nynationalismen står för revanschism och Putin rustar militärt. Johansson noterar, att det nu inte är i Stalins Ryssland som journalister och advokater mördas, opposition fängslas och frivilligorganisationer förbjuds. Det mesta har gått åt fel håll. Retoriskt undrar Johansson vilka slutsatser Sverige drar för sin utrikes- och säkerhetspolitik.
Hästköttskandalen...
… var ingen tillfällighet eller ”otur”. Hästarna skenade in i alla specerikedjors utbud av färdiglagad mat. För mig själv sa jag: ”Alla torskar utom Ikea och McDonalds … ” Så kom nyheten, att även kring Ikeas köttbullar finns det gnägg. Kvar finns bara McDonalds. De har klarat sig tack vare manualens order: Inget fusk tillåtet.
Stockholm skämmer ut sig...
… när jag i ”min” lokaltidning, när jag är på Stockholmsvisit, den ypperliga Östermalmsnytt, läser rubriken: ”Fyllebussar minskar våldet på Stureplan.”Ja, ta mig fan. För att få bukt med krogbråken, där de är som värst (vid Stureplan) kör polisen fram bussar utrustade med celler för att transportera bort fulla personer. Jisses! Tänk om vi hörde något sådan om Piccadilly Circus. Skulle vi då åka till London? Inte ens Reeperbahn i Hamburg behöver fyllebussar.