Lynchningen har omöjliggjort en seriös diskussion
Ledarskribenten i Dagens Nyheter Hanne Kjöller läser jag alltid, ehuru vanligtvis med olust. Hon är nämligen en irriterande skarpsint politisk motståndare. Hennes människosyn förefaller mig dessutom väl hård, som när hon formellt korrekt argumenterade för det riktiga i beslutet för att kasta ut den 91-åriga och dementa Ganna Chyzhevska ur landet trots att hennes enda släktingar bodde här. Ledarskribent Kjöller landade argumentationen i ett känt retoriskt grepp: ”Hur många fler dementa européer skulle svensk åldringsvård förbereda sig för att ta emot?”
Men när jag för första gången läste hennes bok ”En halv sanning är också en lögn” insmög sig en viss förtjusning inför den hårda och intressanta debatt som jag nu, helt felaktigt, trodde skulle flamma upp.
Hanne Kjöller hade nämligen tagit sig orådet före att attackera en stor del av journalistkåren och samtliga etablerade medier, från Sveriges Radio till kvällstidningarna. Och sådant lär inte passera obemärkt. Eller ostraffat.
Den avart av journalistik som Hanne Kjöller särskilt skjuter in sig på kallar hon offerjournalistik. Det handlar då i typfallen om hur medierna lierade sig med bidragsryttare och sjukskrivningskverulanter, alltså ”drabbade”, alltför okritiskt återger deras klagomål och därmed bevisar hur den borgerliga politiken utarmar vårt land och skapar ett allt större lidande.
Det är visserligen en analys som jag håller med om, men nu handlar det inte om det utan om halvsann journalistik avsedd att driva hem den poängen. Och Hanne Kjöller har mängder med exempel på sådan usel journalistik, det ena värre än det andra. Som när SR gör ett timslångt reportage om den drabbade Frida som är så fattig att det liknar en berömd sketch i Monthy Python. Bara det att Frida nu råkar vara god vän med både radioproducenten och reportern samt innehavare av en bostadsrätt, det reella skälet till att hon inte får socialbidrag, vilket dock inte kom med i programmet av ”utrymmesskäl”. Eller den likaledes drabbade sportdykaren Stefan som har svårt att få förlängd sjukskrivning på grund av ”ihållande huvudvärk” men har kraft och tid att såväl dyka nattetid utanför Borneos kust som att författa 14-sidiga debattinlägg på nätet.
Inga medier går fria i den omfattande exempelsamlingen. Dessvärre får Kjöller också in några rejäla fullträffar på Aftonbladet. Vilket fick mig att smått road fundera över hur i all fridens namn vår kultursida skulle klara av att recensera den här boken.
Det är möjligt att jag är lite naiv, även om tanken är svår att acceptera efter nästan 50 år i journalistiken. Jag borde i alla fall ha vetat bättre.
Recensionen i Aftonbladet bestod i ett personangrepp från Gellert Tamas som avhandlade helt andra saker Hanne Kjöller skrivit än vad som fanns i hennes bok. De två har sedan gammalt en oplockad gås när det gäller frågan om apatiska flyktingbarn.
Det som gjorde en sådan recension möjlig var att Hanne Kjöller redan, snabbt och skoningslöst, blivit idiotförklarad i ett flertal medier. Det började med att någon hittade ett sakfel. En hyresrätt tillhörig en ”drabbad” sjukskrivningskverulant hade förvandlats till en bostadsrätt. Därefter intygade en mängd kollegor att boken vimlade av liknande sakfel och snart var lynchningen i full gång. Janne Josefsson jämrade sig över att han visserligen blivit korrekt citerad, men att han inte menat det han sagt och snart kunde diskussionen enkelriktas med svepande omdömen som inte går att värja sig mot som ”författaren själv är en sådan journalist som hon kritiserar i boken”, ”mängder av andra märkliga fel”, ”en rad journalister har pekat ut än fler förvanskningar”, ”att gång på gång förvränga och ignorera fakta för att understödja sina ideologiska trossatser” (samtliga citat från en enda kulturartikel i SvD den 2 oktober). Kulmen i detta karaktärsmord utgjordes möjligen av en skämtteckning i gårdagens Aftonbladet där Kjöller, med en biblisk liknelse, blir den som ser grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget.
Jag läste Hanne Kjöllers bok en gång till, naturligtvis oroad av tanken på att jag vid första läsningen skulle ha missat alla dessa osakligheter och fel. Men nej, mina första intryck förblev intakta. Jo, där fanns tydligen det där sakfelet med hyresrätten som blivit bostadsrätt. Förargligt, men shit happens i vårt jobb. Huvudintrycket är att boken är en förödande vidräkning med slapp offerjournalistik. Men lynchningen har alltså effektivt omöjliggjort varje seriös diskussion kring detta högst påtagliga och problematiska fel i modern svensk journalistik.
Slutsatsen kan bara bli dyster. Mediekritik är fullt möjlig från höger till vänster, eller omvänt. Aftonbladet kan kritisera Expressen och tvärtom.
Men den som försöker sig på ett helhetsgrepp, som Hanne Kjöller, får löpa gatlopp. Som tur är, är hon en hårding.
För övrigt anser jag att ...
... terroriståklagaren Hilding Qvarnströms och Säpos senaste trix har gått märkligt obemärkt förbi. När bevisningen inte duger i svensk domstol lämnar de över den till USA, som kidnappat två svenska misstänkta. Och som garanterat kan döma dem.
... miljöminister Lena Eks populistiska utspel om att skjuta över 3 000 vargar, björnar och lodjur nästa år, en halvering av beståndet, inte kan vara allvarligt menat. Och att det är så uppenbart att få ens orkat protestera. Det var för dumt.