Varför spenderar vi tid på att förakta vår kropp?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Just nu går den norska dokumentärfilmen "Kroppen min" på svenska biografer (Folkets Bio). Jag var med på en diskussion för några helger sedan på biografen Zita i Stockholm, efter att filmen visats. Kroppen min går ut på att regissören Margreth Ohlin gör upp med sin syn på sin egen kropp, dem som hon anser bröt ner henne (kvinnor) och dem som återuppbyggde (män).

Det intressanta med filmen och som väckte känslor i diskussionen efteråt var att kvinnor pekas ut som plågoandar. Vi är inte vana vid det resonemanget, eller? Vi kvinnor är ju offer. Kan man vara både offer och förtryckare? Kan det vara så att även kvinnor har ett ansvar?

Det må vara ett pat-riarkaliskt samhälle vi lever i men det betyder ju inte att det endast är män som upprätthåller rådande strukturer. Även om den manliga normen bestämmer reglerna så deltar ju kvinnor i att underhålla maskineriet. Ta de så kallade tjejtidningarna till exempel. Oftast är det män som är förlagschefer, men det är kvinnor som utgör redaktionerna.

För er läsare som inte är journalister kan jag meddela att i dag ska man helst inte kritisera tjejtidningar för då är man skittråkig och moralfascist och lite annat - i synnerhet Stockholmsjournalister är livrädda för att uppfattas som det som kallas politiskt korrekta - (personligen älskar jag den typen av påhopp så bring it on) men sanningen är ju den att tjejtidningarna är och alltid har varit väldigt trista och förutsägbara och presenterar en väldigt snäv värld. För tjejer, av tjejer.

En annan person som ställt begreppen lite på huvudet är ju Amelia Adamo, en av Sveriges mäktigaste tidningsmakare med det kommersiellt säljande som ledstjärna. En kvinna som fått resonemangen om utnyttjade kvinnor i den kommersiella världen att halta rejält. I den privata sfären har vi morsorna som bantar och håller in magen framför spegeln så att den fyra-åriga dottern ser det. Morsorna som lär ut sina "knep" till sina tonårsdöttrar, i jakten på smalare kropp och vackrare ansikte, morsor som hämtar sina döttrar på plastikkliniken. Eller tonårstjejerna, som trycker ner varandra med både könsord och taskiga kommentarer. Jag kommer i alla fall ihåg när tjejgänget skulle gå ut ihop på gymnasiet och man blev avundsjuk på någon som var snyggare och då skulle man plantera osäkerheten hos henne: Du ser liiite tjock ut i jeansen, ta de här brallorna i stället ... hehe.

Vi kvinnor är drillade i konsten att syna och döma ut egna och andras kroppar. Vi ser på hundra meters avstånd vad våra medsystrar har gjort för att se snygga ut, vi vet hur man lägger sminket, vilka kläder man ser smal ut i etcetera. Och i konkurrensen om till exempel killarna tvekar vi inte att klämma dit kompisen. Jag är fullkomligt övertygad om att långt ifrån alla håller med Ohlin och kan finna hennes film väldigt förenklad, i synnerhet hennes bild av män, men det är hennes version, hennes liv, och den berättelsen behövs i debatten. Feminismen står inte och faller med att även kvinnors roll i att förtrycka andra kvinnor diskuteras. I kampen för jämställdhet ska vi inte odla myten om att alla kvinnor är goda och systerskapet per automatik enkelt.

Filmen lämnar också något sorgligt efter sig. Funderingen kring varför man spenderat så mycket tid med att förakta sin kropp. Vecko-Revyn har precis haft "Kroppsspecial" i ett nummer. Där ingår det obligatoriska:

a) ett reportage om tjej som led av ätstörningar men nu klarat sig ur det,

b) denna kroppsdel är jag mest/minst nöjd med (plus bild på den man är mest nöjd med).

Aldrig, eller sällan, i någon typ av tidning som riktar sig till kvinnor/tjejer har jag sett ett reportage som handlar om kroppen från ett annat perspektiv. Det här är din kropp bra på, så här tränar du upp en fysisk kondition, löpschemat vecka för vecka.

Inte fick man lära sig sin kropp i skolan heller. Aldrig hade man en gympalektion som gick ut på att lära sig vad ens kropp kan prestera, på riktigt. För mig tog det 28 år och en graviditet för att bli stolt över vad min kropp kan prestera. Att det inte bara är en förhatlig degklump som inte passar i lågt skurna Lee-jeans utan en hel "fabrik" som jobbar till min fördel.

Kan det vara så att även kvinnor har ett ansvar?

Belinda Olsson