Filmrymden är bara ännu en charterresa
Rymden är helt överflödig. I film, alltså. Visst, den är snygg. Sol- och stjärnuppgångar, asteroidbälten i motljus och lilafärgade Saturnusringar, klämmigt på svaj. Med vid sidan av det rent scenografiska är rymden helt överflödig.
Det är ju inte så att det finns en särskild rymdhistoria, som bara kan berättas i just den miljön.
Tvärtom är det alltid samma gamla hot, hjältedåd och trånande kärlek, oavsett om det hela utspelar sig inom eller utom vår atmosfär. Den känslokalla datordiktatorn är bara en teknisk variant av den gamla vanliga diktatorn. Kometen på krockbana är bara en naturlig variant av den gamla vanliga tickande bomben.
De elaka utomjordingarna är bara en grön variant av de gamla vanliga nassearméerna, eller kommuarméerna, eller vilka arméer man nu oroar sig för. De ensamma hjältarna är bara Clint Eastwood utan häst och jungfruarna i behov av räddning är just jungfruar i behov av räddning. Som vanligt.
Rymden är ett restlager.
Inte ens tekniken är något att skryta med. Tvärtom är den det minst fantasifulla av allt. Nittio procent av den använder rymdmänniskorna till att spränga varandra i luften. Vad är det för nytt med det? De tio procent som finns kvar är till för att folk ska kunna ta sig från en plats till en annan så snabbt som möjligt. Och med det har det som faktiskt särskiljer rymden från jordelivet raderats: de ofattbara avstånden.
Som värst är rymdresor – på film alltså – som att bo i Norrlands inland. Att korsa universum är aldrig värre än att klämma Bastuträsk–Kiruna i fyrhjulsdrivet. Det tar ett tag, men är inget att skriva vykort om. Oftast är rymdresande som att åka tunnelbana i Singapore: punktligt och blixtsnabbt.
Men det som är mest gammal vanlig vardag är att allt är sig likt när rymdfararen kommer fram.
På vissa planeter är det alltid sommar, på andra alltid vinter. På vissa har folk snablar och på andra tentakler.
En del folkslag vill alltid slåss, andra alltid älska. Men vad är det med det då? Det låter som en vanlig charterresa. Och inredningen över hela universum är densamma: lättstädad minimalism. Som på hotell eller flygplatser.
Någon gång kommer vi kanske att kunna flaxa och flyga över hela universum på nolltid, som i filmerna. Så outsägligt tråkigt det kommer att bli.