En stilla önskan inför Fatboy Slims Malmöspelning
I veckan började ett klipp från en Fatboy Slim-konsert i England göra något av en runda på sociala medier.
En annan artist vid namn David Scott har nämligen remixat Fatboy Slims gamla hit “Right Here, Right Now” med Greta Thunbergs tal från FN:s klimatmöte, och nu håller hela stället på att koka över när Fatboy Slim själv spelar den ute.
“People are dying, entire ecosystems are collapsing. We are in the beginning of a mass extinction and all you can talk about is money”, säger Greta Thunberg allvarligt.
Fatboy Slim höjer tempot.
“We cannot let you get away with this.”
Publiken jublar medan låten sakta stiger mot sitt klimax.
“Right here, right now, is where we draw the line.”
Frasen “right here, right now” repeteras allt fortare. Greta Thunbergs slagord är nu ett med Fatboy Slims produktion. Droppet närmar sig. Folk står som inför ett nyårsfyrverkeri. Snart går det inte att hålla tillbaka längre. Åh, gud, nu kommer det. Right here. Right now. Right here. Right now.
Dansgolvet ger nästan vika när den episka stråkslingan och en jävla mammut till basgång väller ut.
I mina flöden skriver folk saker i stil med “fett!”, “mäktigt!”, “gåshud!” och “vem har påstått att dansmusik inte kan vara politisk?”.
Och visst, det får man väl tycka. Kul med kul!
Men – och inte för att pissa på någons gåshud nu – var det här verkligen så fett?
Jag är väldigt mycket för elektronisk dansmusik i övrigt. Eskapismen. Det fria, rebelliska, självförverkligande. Jag inser “dansgolvets politiska sprängkraft” och hela den jazzen. Men det här? En fly förbannad Greta Thunberg mixat med Fatboy Slim? Jag kan inte tänka mig något lökigare.
I min bok är det här att spela på alldeles för enkla känslosträngar. Det är att ta sin publik för idioter. Det är en motståndshandling ungefär lika poänglös som de där H&M-t-shirtarna med tomma, feministiska budskap.
Det finns något så himla förminskande i att en 56-årig dj-gubbe står och kokar ner Greta Thunbergs desperata rop på hjälp till ett finlandsfärjigt EDM-drop.
Ingenting blir heller bättre av att våra nyhetsmedier – svenska som utländska – ger remixen en massa huvudlös uppmärksamhet.
Det är knappast för avsikt, men många av formuleringarna som används för att beskriva Fatboy Slims framträdande hjälper verkligen till att göda den här växande kommodifieringen av Greta Thunbergs aktivism.
Någon kallar låten för “klimatbanger”, ett potentiellt nyord direkt hämtat från SAOL:s filial nere i helvetet.
En annan rubriksätter sin artikel med “Här ger Fatboy Slim nytt liv till Greta Thunbergs FN-tal”, för att, ja, det var ju precis vad de förstörda ekosystemen behövde – lite revitaliserande dumhouse så att även de kan hålla sig piffiga och relevanta i höst!
Äsch, jag vet inte. Det känns bara så… ovärdigt.
I allt det här kom jag osökt att tänka på en minnesvärd scen från den dystopiska tv-serien Black Mirror.
Bing, huvudkaraktären i första säsongens andra avsnitt (“Fifteen Million Merits”), har spenderat varje dag i flera år på en träningscykel kopplat till ett slags poängsystem. Han har äntligen samlat ihop tillräckligt många poäng för att kunna köpa sig en stund framför juryn på den tv-sända talangjakt som alla tittar på.
Väl under sitt uppträdande avbryter Bing sin dans för en noga planerad protestaktion.
Med en glasskärva mot halsen håller Bing ett argt och passionerat brandtal om systemets brister och hjärtlöshet. Han vill få ett stopp på skiten.
Juryn älskar det. De förstår inte allvaret i situationen, utan tolkar Bings ilska som ett alternativt performancekonstverk.
Systemkritiken blir ett partytrick, något slags meme för massorna.
Om några veckor kommer Fatboy Slim till Moriskan i Malmö. Jag tänker såhär: om han spelar Greta-remixen brottar jag ner en vakt, hoppar upp på scen och inleder en sittstrejk.
Just här, just nu, drar jag gränsen.
Risken är väl bara att någon filmar min manöver och gör mig viral på kuppen. Ni hör ju. Det är lite svårrevolterat dessa dagar.