Därför är fransmän malligast i Europa
Vi ska till Frankrike i sommar för att se vad de tappra gallerna har haft för sig sedan sist. Har jag tur har de pluggat engelska.
Det är tacksamt att driva med fransmän. Har man som jag oåterkalleligt hamnat på den anglosaxiska sidan av språkbarriären, blir varje fransman man möter en bekräftelse på en kärleksfullt vårdad nationalstereotyp. Europas malligaste folk: Pretentiösa bokomslag, sirliga könsroller och oförskämda axelryckningar.
Hade jag gjort något av mina tre år av läxbläddrande i ”On y va” skulle saken säkert ha varit annorlunda. I stället bytte jag till tre år av ”Eso sí” (färre oregelbundna verb) och följaktligen kan jag nu visa mig helt bortkommen på såväl franska som spanska.
Fransmännen är inte de enda som lånar sig till nationalstereotyper. Alla kan någon variant av det gamla skämtet om att helvetet är en plats där polisen är tysk, kockarna engelska, bilmekanikerna franska, älskarna schweiziska och allt organiseras av italienarna.
Men jag misstänker att nästan ingen kan ett helvete där svenskar ingår. Kanske i Norge. Möjligen i Danmark. Men sedan är det nog stopp.
Många svenskar skulle antagligen tycka att det är helt naturligt. Det är ju utlänningar som är lustiga, inte vi. Men sanningen är förstås enklare: världen skiter väl
i oss. Man kan inte skämta med något som de flesta aldrig tänkt på.
Ibland framställs det som ett diplomatiskt storverk – skamligt eller hedervärt – att vi under det förra seklet lyckades hålla oss vid sidan av två världskrig. Men i grund och botten måste det ha berott på att ingen tyckte att det var värt besväret att rulla in. De sket väl i oss, så länge vi inte ställde till besvär.
Ett par gånger har vi härjat runt i Europas kulturländer, men Sverige förblev ändå en blindtarm. Till och med bronsåldern tog 600 år på sig innan den kravlade upp från kontinenten. Inga romare kom till Sverige.
De sket väl i oss.
Nu är man ju svensk och det är inget att skämmas för. Men man måste ju inte intala sig att det är så fasligt roligt heller. Visst är det fint att ha ordning på statsfinanserna och Västerbottenost i kylskåpet. Men att åka till Frankrike är att bli påmind om att man tillhör ett kulturellt bakvatten.
Vi driver med fransmän, därför att de inte går att strunta i. Varför skulle de inte vara malliga över det?