Tafsa inte på Strasbourg – Europas fredssymbol

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dessa historielösa töntar som i veckan än en gång börjat tjata: ”Strasbourg har kommit att stå för vad som är fel med EU.”

F e l med EU!?

Bildandet av den Europeiska unionen (sprungen ur Kol- och stålunionen och förfinad via EEC) är det bästa som hänt vår krigiska kontinent med dess storhetsbesatta stollar och bloddrypande byträtor de senaste 200 åren.

Fel med Strasbourg!?

Den lilla staden vid Rhen – den är mindre än Malmö – är själva symbolen för fred i Europa och de tankarna är extra viktiga, när det på kontinenten finns tecken på ny-fragmentisering. Skottar vill bryta sig ur Storbritannien. Det lilla Kosovo vinner självständighet.

Strasbourg var på medeltiden knutpunkt för handelsrutten Medelhavet–Nordsjön. Staden har snurrat som en jojo mellan fransk och tysk överhöghet. Den ligger i det Alsace (Elsass på tyska) som i krig efter krig minst fem gånger flyttats mellan Frankrike och Tyskland. Det var vid Rhens strand som tyska statsmän som Adenauer och franska som Schuman och de Gaulle möttes och lade grunden för försoningsarbetet mellan tyskar och fransmän.

Symboliken är stor i att Europaparlamentet – som representerar 496 miljoner EU-medborgare och i praktiken är en tankesmedja – varje månad möts en vecka vid Rhen.

Den symboliken vill beskäftiga opportunister rasera. De vill att parlamentsledamöterna håller sig kvar i Bryssel.

Bryssel blev EU:s huvudstad av pragmatiska skäl, när unionen behövde ett administrativt centrum. Tyskland och Frankrike var otänkbara; det skulle rubbat balansen mellan dem. Italien på den tiden var liktydigt med kaos. Storbritannien var ännu inte medlem. Paul-Henri Spaak var en ansedd belgisk politiker. Det var lätt för honom att säga: Välj mitt harmlösa och hyggliga lilla Bryssel. Ingen blir avundsjuk och förbannad. Belgien är ju ett land som knappt är ett blip på radarskärmen, tillblivet som en restpost från Wienkongressen i Napoleonkrigens kölvatten.

Inget ont om Bryssel. Men rör inte Strasbourg.

Den populistiska kampanjen mot

Europaparlamentets sessioner där bygger på tarvligt ekonomiskt tänkande. Det kostar pengar att en gång i månaden låta 785 parlamentsledamöter åka dit, följda av 3?000 tjänstemän, lobbyister, diplomater och journalister plus en konvoj om 15 långtradare lastade med stållådor innehållande ”för sessionen nödvändiga dokument”.

Med ett försök till bister självironi benämner sig parlamentet som ”den resande cirkusen” och dagarna i Strasbourg ger per år en merkostnad om 1,8 miljarder kronor.

Jag anser att vissa frågor och institutioner ska stå över rationalitet och effektivt kostnadstänkande. De får värde i sig för att de är dyrbara och omständliga.

Sätt utgifterna i sitt sammanhang. Se så mycket EU-pengar som sköljer in över Jämtland och hur många euro som strömmar till Greklands motorvägsbyggen och Frankrikes vinbönder. Och EU-kommissionen (unionens Rosenbad) har enligt sin egen hemsida 25?000 anställda. Några medlemsländers regeringar misstänker att siffran snarare är 37?000. En tankesmedja, Open Europé, fann ytterligare anställda i underställda organ och anger siffran till 54?000. Det gör kommissionen till den största papperskvarnen i världen, dubbelt så stor som Pentagon.

När penningtänkandet inte bitit kanske klimathotet gör det. Därför lade i veckan parlamentets gröna grupp fram en utredning, vilken hävdade att de 15 långtradarna och flygresorna till Strasbourg samt el och värme i parlamentsbyggnaden producerar 20?000 ton koldioxid per år.

Vem är jag att förstå om det är mycket.

Men jag hjälps på traven. Det är lika mycket som släpps ut för att forsla 13?000 passagerare London–New York tur och retur.

Och – håll i er –det står för lika mycket utsläpp som ett helt land.

Trösta er med att landet är det västindiska Turks and Caicos. Det är stort som ön Orust. Men där bor färre människor: 12?500.

Oj, oj! Jag är säker på att vi klarar det. Utsläppet är som en kinesisk skorsten ungefär.

Staffan Heimerson