Statens agerande är en skandal
Det är utmärkt att åklagaren lägger ner utredningen mot mannen som redan suttit i fängelse för att ha dödat sin dotter.
Att det skulle ta två år att begripa att en ny rättegång inte skulle gå att vinna imponerar dock inte.
Jag har skrivit om fallet tidigare och ställt en fråga:
Hur mycket lidande kan staten utsätta en människa för?
Bakgrunden är en man som 2005 åtalades för att ha skakat sin dotter till döds och som friades i tingsrätten men dömdes till fem års fängelse i hovrätten.
Bevisningen grundades i princip uteslutande på vita rockars påståenden om hur flickan avlidit, men då forskningen utvecklats på senare år och experterna har insett att de i själva verket inte vet särskilt mycket alls om skakvåld beviljade högsta domstolen resning i januari 2013.
Juristerna drog slutsatsen att om dagens kunskap funnits då domen föll så hade mannen sannolikt friats, en tydlig fingervisning om att här inte fanns mer att hämta för en åklagare.
Men lättnaden för pappan, som hade gått igenom den dubbla mardrömmen att först förlora sin dotter och sedan felaktigt dömas för att ha dödat henne, visade sig vara högst tillfällig.
Åklagaren ville nämligen tvinga mannen att avtjäna det som återstod av straffet, struntade i de tydliga signalerna från högsta domstolen och återupptog förundersökningen.
I snart två år har mannen levt under pressen att ställas inför rätta än en gång och en ny rättegång var utsatt till januari 2015.
Den enda nya bevisning åklagaren har lyckats prestera är en 84-årig expert i USA som anser att flickan har skakats till döds.
Mannen och hans advokat Percy Bratt har försökt förmå riksåklagaren att lägga ner utredningen, men förgäves. Ny rättegång, punkt slut.
Statens redan från början lilla chans att nå framgång decimerades ytterligare då högsta domstolen i en principiellt viktig dom tidigare i höstas kom fram till att vetenskapen kring skakvåld är så bräcklig att det krävs stödbevisning för fällande dom.
I sitt några dagar gamla beslut att lägga ner förundersökningen skriver åklagaren att "det konstateras att det för närvarande synes råda en viss osäkerhet beträffande det vetenskapliga bevisläget kring shaken baby/absusive (sic!) head trauma".
"En viss osäkerhet" var möjligen förra veckans största underdrift. Målet som högsta domstolen behandlade rörde en man som friades efter att i hovrätten ha dömts för att grovt ha misshandlat sitt barn.
En expert som tidigare varit säker på att denne pappa utsatt sitt barn för våld tog nu tillbaka sitt vittnesmål och förklarade att kunskapen inom detta område befann sig på "ett gungfly". Kort sagt: läkarna vet knappt ett dugg.
För att bringa klarhet i röran har staten startat ett projekt som ska undersöka vilka vetenskapliga belägg det finns för olika metoder att ställa diagnosen skakvåld.
Det är en utredning som dessbättre ska genomföras grundligt – det sista misstänkta föräldrar behöver är nya gissningar och spekulationer – och kommer därför att pågå i två år.
Åklagaren har nu kommit fram till att det vore orimligt att invänta resultatet och fortsätta processen till år 2016. Tio år efter dotterns död behöver pappan inte längre oroa sig för de juridiska följderna.
Det var det enda möjliga beslutet. Rätt på såväl juridiska som medmänskliga grunder.
Men att staten i nästan två års tid fortsatte att driva fallet trots att utsikterna för fällande dom var mycket små är djupt ovärdigt.
Faktum är att det är en skandal.