Lilla Chloé, 12, kommer att skämmas ögonen ur sig
Jag skrev dagbok när jag var liten. Den första började jag skriva när jag bara var fem år och där finns små vackra länkar till minnet om min barndom i stil med: ”I DAG SOG JAG EN VESLA SOM SPRAGN PÅ FJÄLET.”
När jag läser dessa rader färdas jag blixtsnabbt tillbaka till en krokig stig där solen ibland hittar ner mellan de massiva grangrenarna. Jag går med moster Ingers hand i min i jämtlandsfjällen. Plötsligt ser vi en vit svanstipp röra sig bakom en rishög. En vessla. Outsägligt spännande och värt att notera för en femåring.
Mindre vackert är att en åttaårig Sanna har gått in med rödpenna och korrigerat femåringens stavfel. Totalt förödande är tolvåringens framfarter, hon har strukit hela stycken och skrivit om femåringens verklighet, hon tyckte femåringens iakttagelser om springande vesslor var pinsamt barnsliga.
Tolvåringen tyckte att det var viktigare att konstatera att ”jag var i Åre och lånade mormors maskara, det blev supersnyggt.”
Det äldre barnet kunde inte stå ut med det mindres ofullkomlighet. Och det här är ju inget unikt över huvud taget. Så fungerar barn. De lämnar intressen, stilar och åsikter hej vilt från den ena åldern till den andra. Ena dagen marsvinsälskande stilpolis, andra punkare, tredje liberal moderat för att i nästa stund bli anarkafeminist.
Det kallas utveckling, vi provar oss helt enkelt fram längs livets snåriga stig, och barnets utvecklingsfaser finns väl beskrivna inom den moderna utvecklingspsykologin.
Jag är glad att jag har kvar mina gamla dagböcker, men ännu gladare att min mamma inte fick för sig att ge ut dem till allmänhetens beskådan.
Därför blir jag så sorgsen till mods när jag surfar in på Chloé Schutermans blogg. En tolvårig faschionista som önskar sig en Balenciagaväska i julklapp, har superanorektiska Olivia Palemo som stilikon och rekommenderar hudkrämer.
Jag blir tung i själen dels för jag vet att lilla Chloé kommer att skämmas ögonen ur sig och fetångra sina tolvåriga rosa blogginlägg när hon är 14 år, nypiercad, vegan, full av ”självinsikt” och vägrar kommersialismen.
Men främst blir jag ledsen av att hennes mamma, butiksinnehavaren Nathalie Schuterman, uppvisar ett så totalt bristande omdöme när hon tror att en tolv år gammal flicka är färdig att ta ansvar för hur hon vill att omvärlden ska uppfatta henne. För det är man inte. En tolvåring är inte färdigbakad på långa vägar, är inte alls redo att stå upp för sig själv, inte alls mogen att hantera den cyniska bloggosfären med ett ständigt och evigt flöde av skittaskiga kommentarer, utan borde ha en mamma som skyddar hennes i den åldern sköra och föränderliga självbild och integritet.