Jag gläds åt oljeattacken i Saudiarabien
Är det bara jag som gläds åt oljeattacken i Saudiarabien?
Booom sa det, och världen upplevde ett plötsligt avbrott i produktionen av den viktigaste energikällan.
Ekonomer och kommentatorer fyller etern och nätet med kommentarer. Alla är bekymrade. Alla spår. Donald Trump twittrar. Å ena sidan hotar han Iran med att det är laddat och klart. Å andra sidan backar han.
Det gör han klokt i. Iran är inte Irak där USA gick in för 16 år sedan och körde fast. Till världens olycka.
Iran är en gammal stormakt med 83 miljoner invånare, landet är mer än dubbelt så folkrikt som Irak. Visst kan Trump skicka plan och bomba några industrier och ministerier. Det kommer inte att förändra något.
Vi vet inte ens om Iran låg bakom attacken. Kanske var det så, kanske inte.
Glädjas kan vi under alla omständigheter. Några dödsoffer krävdes inte såvitt jag kan se. Saudiernas oljeproduktion nästan halverades i ett slag, den dök från 9,8 miljoner fat dagligen till 5,7 miljoner. Fem procent av världens oljeproduktion var plötsligt borta. Oljepriset tog ett rejält skutt uppåt och analytiker talar med skräck om att priset kan rusa upp till över 100 dollar per fat.
Visst, det är inte bra för ekonomin.
Visst, somliga kan fara illa.
Men i långa loppet gynnas vi alla.
Det finns vändpunkter, enskilda händelser som skickar historien i oväntad riktning eller som lyfter upp en tendens som legat och grott till att plötsligt bli dominerande.
Alla tjatar jämt om skotten i Sarajevo men jag föredrar att nämna den grekiske kungen Alexander som den 30 september 1920 promenerade i sin trädgård när hans schäferhund Fritz, ett namn som antyder att kungen hade humor, attackerade en apa tillhörig den ansvarige för palatsets vinodlingar.
I tumultet blev kungen biten. De exakta omständigheterna är oklara. En uppgift säger att en andra apa kom till sin kamrats undsättning och bet kungen. Svensk Uppslagsbok av år 1923 uppger att kungen fick ett bett ”i försvaret av sin hund mot apans anfall”.
Hur som helst dog han tre veckor senare i blodförgiftning.
Alexanders efterträdare Konstantin gick i krig mot Turkiet i förhoppningen att kapa åt sig land. Det slutade i katastrof och grekernas fördrivning från Mindre Asien.
Winston Churchill sa: En kvarts miljon människor dog på grund av apans bett.
Slutet på det kriget skildras förresten i Ernest Hemingways novell ”På kajen i Smyrna”. En berättelse om förlust, grymhet och hjälplöshet som är något av det starkaste Hemingway skrev och den bästa krigsskildring jag kan påminna mig.
Smyrna heter numera Izmir.
Kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl blottlade den sovjetiska regimens ruttenhet och inkompetens och påskyndade kommunismens fall.
Historien är full av tillfälligheter.
Attacken i Persiska viken kommer i en tid när världen diskuterar hur vi ska komma bort från oljeberoendet. Den aspekten nämns inte alls i rapporterna. Tidningarna är fulla av personer som talar om ekonomin, hur USA ska agera och så vidare: ”oljekonsumenterna, alltifrån storförbrukare som flygbolag, rederier och åkerier till privatbilister är förlorare”, skriver Dagens Industri.
Tänk om konsumenterna är förlorare men mänskligheten vinnare.
Tänk om oljeattacken blir den puff vårt samhälle behöver för att inse att vi måste bort från oljan.
Jo, vi säger att vi vet det. Vi har sagt det länge. Men i stort sett agerar vi som om klimathotet ändå inte är så farligt. Följaktligen skriver Dagens Industri i en tvåspaltare: ”Oljesektorn vinnare efter drönarattacken”.
Aktierna går upp. Storbanken Nordea rekommenderar köp i bland annat Lundin Petroleum, misstänkt för folkrättsbrott i Sudan, och förklarar sig fortsatt positiv till oljesektorn i stort.
Ändå kan jag inte känna annat än hopp när jag ser bilderna på den svarta röken över Arabiens öken.
Den signalerar slutet på den gamla ordningen.
PODD: Efter attackerna: Det kan hända med det svenska bensinpriset
I nyhetspodden Aftonbladet Daily pratar vi om drönarattackerna mot oljeanläggningar i Saudiarabien, och om vad det kan innebära i Sverige.