Hatet mot Bush – det enda som förenar oss

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den här historien”, sa en man vid sportbarens disk, ”berättar vad vi tycker om George Bush.” Framför barens nio teveskärmar – vilka visade basebollmatcher och stockcartävlingar – smuttade han på sin kokosdoftande pina colada,

”Ett flygplan med fem passagerare”, fortsatte han, ”var i färd med att störta. Ombord fanns fyra fallskärmar.

En passagerare reste sig. ’Jag är Ronaldo, världens främste fotbollsspelare. Jag har ansvar inför mina supporters. Jag kan inte dö.’ Han tog en fallskärm och kastade sig ut.

Nästa person var Hillary Clinton. ’Jag har varit landets First lady. Jag är senator. Chansen är stor att jag blir mitt lands nästa president. Landet har inte råd att förlora mig.’ Hon tog en fallskärm och hoppade.

Den tredje sa: ’Jag är landets president. Mitt namn är George Bush. Jag har ansvar för världens öde. Dessutom är jag den smartaste presidenten i Amerikas historia. Jag kan inte smita från mitt ansvar.’ Han tog ett bylte och kastade sig ut.

Av de två som var kvar var den ene påven och den andre en skolpojke. Påven sa: ’Jag är gammal. Jag har levt mitt liv som en kristen ska. Du är ung’, sa han till skolpojken, ’och har livet framför dig. Ta fallskärmen du.’

Men skolpojken sa: ’Gräm dig inte, farbror. Det finns fallskärmar till oss båda. Det var nämligen min skolväska den smartaste presidenten i Amerikas historia tog när han hoppade.’”

Kul.

Men efter att i förra veckan ha tillbringat ett par sorglösa dagar i Amerika måste jag tillägga, att Bushhatet är det enda som får Amerika och Europa att likna varandra.

Förtroendet för Bush är i opinionsmätningar lika lågt som det var för Persson. Amerikanerna ger Bush en smäll, när de om tio dagar håller val till kongressen. Demokraterna får majoritet i representanthuset. Det förändrar inte mycket. Förtroendet för kongressens ledamöter – insyltade som de är i ett Irakkrig utan framgång, i beslutsimpotens och en saftig pedofilhistoria – är lika lågt som för presidenten.

I övrigt har skillnaderna mellan kontinenterna aldrig varit större. Amerika flödar av optimism.

Den verkligt intressanta siffran är denna: den 17 oktober passerade den amerikanska befolkningssiffran 300 miljoner.

Befolkning är ett lands största tillgång – större än skogar, guld eller olja. Fler hjärnor, fler flitiga fingrar.

För att hålla en befolkning konstant fordras att varje kvinna föder 2,1 barn. Det gör de i Amerika. Till det kommer flodvågen av invandrare, bara på senaste nio åren 16 miljoner. Redan 2043 kommer den amerikanska befolkningen ha stigit till 400 miljoner. Rasblandning är numera norm, inte undantag. I en globaliserad värld är det en fördel att ett land har människor med rötter i många länder.

I Europa sjunker befolkningstalen. I EU är fruktsamheten 1,47 barn per kvinna. I katolska länder som Italien och Spanien, där ingen lyder påven, är den nere i 1,28. Samtidigt ropas ”vargen kommer” för varje skorv med afrikanska immigranter som närmar sig kontinentens kuster.

År 2050 finns i Europa knappt två personer som arbetar för varje person över 65. I Amerika blir proportionen tre till ett.

Oavsett vem som är president kommer Amerika om 50 år att vara ännu starkare och tryggare än nu.

För Europa, däremot, ser det mörkt ut.

Staffan Heimerson