Allt är vackert – till och med sopkorgen
I sommar avslöjar Aftonbladets kolumnister sina allra hemligaste smultronställen
Mina morgnar här i byn Rute på Gotland beter sig på samma sätt, dag efter dag. Min dotter Charlie väcker mig tidigt, vi stiger upp och jag går med henne på den lilla grusvägen genom Rute. Lammen vid sidan av vägen följer oss långsamt med blicken och återgår sedan till gräset när vi passerat.
Byn sover, träluckorna är stängda överallt, men inte på stenugnsbageriet. Ligger vinden från syd känner jag doften av kardemumma redan vid postlådorna.
I samma sekund som jag får mitt kaffe ger jag Charlie en persika och då vet jag att hon är sysselsatt under femton minuter. Allt jag vilar blicken på är vackert på det här bageriet. Till och med sopkorgarna.
Jag läser några rader i Gotlands Tidningar som är så intensivt lokal att nyheten om att man flyttat en glascontainer i centrala Visby ges mer utrymme än oljekatastrofen i USA. Jag tycker mycket om det, jag gillar intensiv rapportering om just ingenting.
Jag dricker mitt kaffe och låter dagen veckla ut sig framför mig. Byn vaknar. Jag hör att någon lyssnar på P1 till morgonkaffet i trädgården. Grannen två hus bort sätter på gräsklipparen igen. Han är manisk i sitt klippande, alltså jag menar galen, vi är många som är övertygade om att han tappat förståndet på riktigt.
Bageriets första gäster anländer nyvakna och morgonrufsiga: Den vithårige mannen som övervarvar sin gamla Renault längs grusvägen, parkerar slarvigt och köper sitt surdegsbröd med jämna pengar. Den ensamstående mamman med sina tvillingpojkar, jag har sett dem här så ofta att jag numera enkelt kan skilja dem åt. Hotellägaren som inte orkar baka sitt egna bröd till sina gäster. De kommer alltid i samma ordning, varje dag, som om det var orkestrerat, som om allt omkring mig var en teater där människorna blir infösta till min skådeplats av en demonregissör bakom busken.
Jag dricker upp mitt kaffe och köper en baguette med mig hem. När jag varskor Charlie om att ”vi ska väcka mamma nu” blir hon så glad att hon håller på att kränga ner barnvagnen i diket.
Och så går dagen i Rute och snart börjar nästa och när jag sitter där i bageriet med mitt kaffe tänker jag: det är viktigt att absolut ingenting förändras här.