På tiden att regeringen börjar prioritera hatbrott
Det är utmärkt att regeringen ger polisen i uppdrag att bli bättre på hatbrott.
Beklämmande nog har samma regering de senaste sju åren ansett det vara viktigare att jaga papperslösa än rasistiska våldsverkare.
Regeringen fattar det formella beslutet om nya riktlinjer till Rikspolisstyrelsen i dag, men uppdraget har redan gjorts offentligt.
Det ska bringas ordning i den förvirring som råder: polisen, åklagarmyndigheten och Brottsförebyggande rådet har lite olika uppfattningar om vad som utgör ett hatbrott.
Dessutom ska polisen bli bättre på denna typ av kriminalitet samt utveckla sitt samarbete med företrädare för särskilt utsatta grupper för att stärka förtroendet.
Det är ett mycket viktigt initiativ regeringen tar. Och det är sannerligen på tiden att justitieminister Beatrice Ask gör något. Det har dessvärre varit lite si och så med den saken sedan år 2007.
Bakgrunden:
Begreppet hatbrott infördes i lagen i mitten på 1990-talet. Det är inte i sig en brottsrubricering utan ett brott där det i motivet funnits ett tydligt hat mot till exempel offrets etnicitet, religiösa tillhörighet eller sexuella läggning. Ett sådant brott är juridiskt försvårande.
Mellan 1996 och 2007 fanns kriminalitet av detta slag med som prioriterat område i de instruktioner regeringen ger till polisen varje år. Av oklara skäl försvann det sedan.
Ta det senaste regleringsbrevet. Rubriker som "Bekämpningen av mängdbrott" och "Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut". Inte en rad om det skydd kvinnor som blir misshandlade för att de bär slöjor eller bögar som sparkas ner på gatan behöver.
Detta får konsekvenser. Det är inte djärvt att misstänka att annan brottslighet prioriteras av berörda myndigheter då det politiska intresset för hatbrott minskar.
Några exempel:
Härom dagen lades åtalet ner mot den nazist som för drygt två år sedan misstänks ha misshandlat Dalarnas ledande vänsterpartist, Daniel Riazat.
Skälet är att förundersökningen bedrevs bedrövligt långsamt. Utredningen bollades mellan tre åklagare och då fallet äntligen kom upp i rätten hade vittnenas minnen bleknat så mycket att det inte fanns någon mening att fullfölja. Grattis, nazisten.
Brottsförebyggande rådet har i en granskning kommit fram till att polisen lyckas med konststycket att göra fel sju gånger av tio då det kryssas i att ett anmält brott är ett hatbrott. Dessutom hittade BRÅ tusentals misstänkta hatbrott som inte hade markerats som sådana.
För ett par månader sedan dömdes en 17-årig flicka som hade mordhotat en före detta kompis och på Facebook skrivit saker som "Varför går du inte och hänger dig och din fula familj synd att Hitler glömde en familj" och "gå gasa er själva judejävlar".
Åklagaren argumenterade för att det var ett hatbrott, men i domen stod inte en rad om detta.
Nazismen i Sverige tycks bli allt djärvare. Kärrtorp och Malmö är troligen inte hatbrott i juridisk bemärkelse, men det handlar om våldsbrottslighet av liknande art.
Dessa politiska våldsverkares självförtroende stärks rimligen av att ett rasistiskt parti har tagit plats i riksdagen och av högerextremismens landvinningar i betydande delar av Europa.
Det finns också skäl att tro att nedprioriteringen av hatbrottsarbetet ger nazisterna ökat handlingsutrymme.
Demonstrationer som tidigare var förbjudna är numera tillåtna. I november i fjol kunde därför den nazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsens på 75-årsdagen av Kristallnatten, inledningen till Förintelsen, tåga genom Stockholms gator.
De hade tillåtelse att bära samma symbol som användes i Nazityskland av den halvmilitära organisationen SA, som låg bakom morden, våldtäkterna och förföljelsen 1938.
Nej, regeringen bär inte ansvaret för att åklagare klantar sig, tingsrätter skriver dåliga domar eller att poliser kryssar i fel ruta.
Men dess övergripande ansvar för att myndigheter stundom rycker på axlarna åt hatbrotten är betydande.