Flottast är valet att inte göra något val
Folk gnäller inte lika mycket över att de kan välja. Ett tag hörde man inget annat: ”Vadå? Måste jag själv välja telefonbolag/pensionsfond/skola/fru?”
Utropstecken, utropstecken, utropstecken.
Kolumnister kunde leva högt på att oja sig över alla valmöjligheter och hur obegripligt och konstigt och stressande och hemskt det var. De kunde flörta med den sköna gamla värld där det fanns en Honecker som skötte alla val centralt. De inkännande hur-mår-vi-sidorna – I dag, Insidan, Inkråmet, Inaveln, Inbunden, Ineffektiv, Inkrökt, Inferno, Inert, Ingrodd, Inklämd, Inlagd, Insolvent, Insydd, Insvängd, Inuit, och allt vad de heter – kunde publicera artikelserier om att alla antagligen skulle dö av valångest.
Inte längre. Jag har knappt hört någon som gnällt över att det numera finns mer än en apoteksskylt att hålla utkik efter. Man vänjer sig. Eller, för att vara mer precis, man lär sig att vaska valen.
Det är ju det som är det fina med valmöjligheten: man behöver inte utnyttja den för att njuta av den. Tvärtom känner man sig som flådigast om man inte utnyttjar de möjligheter som står till buds.
Jag har bott i Stockholm i mer än tjugo år. Det är inte världens centrum, men det finns att göra, om man så önskar. Dansföreställningar och konserter och föredrag och festivaler och film och litteratur och träslöjd och fotboll och vad du vill. Det mesta på gångavstånd.
Av allt detta väljer jag i stort sett ingenting.
Faktum är att jag utan påtaglig förlust kunde flytta mitt liv till Burträsk, där ryktet säger mig att valet står mellan ingenting och att ta en tur till Svenska skidmuseet för att än en gång titta på den 5 200 år gamla Kalvträskskidan. (Kränkta Burträskbor, var vänliga att bilda en ordnad kö.)
Men se, det är här valmöjlighetens magi slår till. Jag vet att jag när som helst skulle kunna få mig serverat i stort sett vad som helst. Det är viktigt, för det är just det som ger mig den härliga tillfredsställelsen av att låta spännande möjlighet efter spännande möjlighet slurpa oprövad ned i slasken. Hade jag inget val skulle mitt ingenting bara vara tråkigt.
Gamle Sartre brukade säga att människan skapar sig själv genom sina val. Och flottare kan inte människan känna sig, än när hon väljer att låta alla valmöjligheter gå henne förbi.