Krig är krig, sa Karadzic

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Aftonbladets Staffan Heimerson om mötet med presidenten 1994

Då var det jag. Nu är det han. Fångad. Jag fick i går anledning att tänka på hur det var den gången jag träffade Radovan Karadzic.

Jag var den gången 1994 i samma situation som han är nu. Tillfångatagen.

Jag var under tre år krigskorrespondent på Balkan. Det ingick i arbetsrutinen att regelbundet vara i det belägrade Sarajevo och att därifrån – icke helt utan risker – snitsla sig in över bergen till det självutropade Republika srpskog naroda Bosne i Hercegovine.

Jugoslavien befann sig i upplösning. Slobodan Milosevic, Serbiens president och Jugoslaviens starke man, försökte med militärt våld och etnisk rensning skapa ett Storserbien. Slovenien och Kroatien hade tillskansat sig självständighet. Men Bosnien bestod av flera folkgrupper och var fortfarande en del av Jugoslavien. Den muslimska var den största gruppen. Men serberna bröt sig ut och bildade sitt rasistrike.

Det var dit – framför allt till dess lilla huvudstad Pale – som jag då och då färdades för att ta temperaturen. Hur länge skulle den blodiga belägringen pågå? Var avsikten att svälta ihjäl muslimerna? Vilket direkt stöd, miltärt och materiellt, hade Pale från Milocevic borta i dennes huvudstad Belgrad? Fanns det krigsleda och rädsla även bland serberna kring det pastorala Pale.

Sällan gick det bra.

Regerade från villan

I Pale (som är så litet att det inte finns med på bilkartorna) styrde president Radovan Karadzic; han beskrevs i går av den amerikanske Bosnienmedlaren Richard Holbrooke som ”en Usama bin Ladins like”. På den tiden tecknade Karadzic bilden av sig som en dynamisk poet, barnboksförfattare och psykiater (det var lätt för en gäst i landet att i sin rapportering göra en freudiansk felsägning och använda ordet psykopat). Karadzic var Milosevics hängivna redskap.

Resorna till Pale – 17 kilometer på serpentinvägar över de berg där vinter-OS hållits 1984 – var oftast ett elände. Bara en gång, då jag åkte i Carl Bildts bil och han var Den Höge Representanten i Bosnien, kom jag undan utan att bli fängslad eller rånad.

En gång åkte jag tillsammans med den svenske teve-fotografen Tonci Percan, som lånat stjärnskribenten Johanne Hildbrandts jeep. Vi fångades in, sattes i husarrest och bilen konfiskerades. En annan gång åkte jag med Lars Adaktusson. Vid en checkpoint stal sura slivovicstinkande soldater hans utrustning. Vid ett tillfälle, då Daytonavtalet om fred skrivits under och vägarna skulle vara öppna och någorlunda säkra, prejades jag av Republika Srpskas säkerhetspolis. Den satte mig i fängelse, piskade upp mig och sa att min bil, en splitter ny Opel Astra hyrd av Avis i Kroatien, var stulen och därför beslagtogs.

I Pale visste jag att Karadzic regerade från två vita villor byggda i den lilla stadens utkant. En bom nere vid landsvägen brukade hindra en att ta sig dit. Ansökningar om intervjuer besvarades inte.

Så var jag alltså ännu en gång, en grå, svinkall vinterdag, i Pale, en plats som inte ens hade ett pensionat och där bästa restaurangen var en pizzeria.

Jag värmde mig i pizzerian när jag i vanlig ordning anhölls. Jag ställde till en scen och sa att om jag skulle slängas ur landet ville jag först ha en motivering av informationsministeriet. Jag fördes till en av de vita villorna. Personen som tog emot mig var Sonya Karadzic, dottern, med titeln informationsminister.

Kunde varit början

Hon visade ingen empati. Jag jobbade på radion på den tiden. Hon lyssnade på min begäran att återfå Sveriges Radios arbetsredskap, en liten Sony bandspelare.

Det var då jag genom dörren till ett rum längre bort såg en omisskänlig frisyr. Radovan Karadzic bar ett vildvuxet, ostyrigt hår som gjorde honom till en karismatisk tevepersonlighet. Han var ett åtråvärt intervjuobjekt, som talade god engelska.

Jag reste mig och gick fram till dörren. Han stod lutad över kartor.

”Mr President”, sa jag, ”jag kommer direkt från Sarajevo. Kvinnor dör när de hämtar vatten i stadsbrunnen. Era krypskyttar gör varenda gata osäker. Människor svälter. När ska ni häva belägringen?”

”Krig är krig”, svarade Karadzic. ”Vårt serbiska folk måste få enas ...”

Det kunde varit början till en intervju. Men dottern Karadzic kom, högg mig i axeln och sa:

”Er ansökan om att återfå bandspelaren avslås. Polis tar er nu till demarkationslinjen. Nästa gång kommer jag inte att behandla er lika väl.”

Det är klart att jag är hämndlysten. Men det är inte för min skull, det är för högre syften, rättegång och rättvisa, skulden från Srebrenica, som jag hoppas att Karadzic inte släpps lika lättvindigt som jag.

Staffan Heimerson