Svensk tortyr måste hållas under uppsikt
Hur ska de ibland tortyrliknande svenska häktningstiderna kunna undvikas?
Riksåklagaren släppte i dag en rapport med en hel del kloka förslag.
Men det räcker inte.
Att vara häktad med restriktioner under lång tid, ibland i flera år, är en svensk specialitet som vi inte har anledning att vara stolta över.
FN och Europarådets tortyrkommitté har efter inspektioner kritiserat Sverige för att behandla vissa misstänkta på ett omänskligt vis.
Det är ingen överdrift. Att sitta isolerad utan någon annan mänsklig kontakt än med fångvaktare, sin advokat och förhörsledare är såväl fysiskt som mentalt nedbrytande.
De här restriktionerna är ingen lek. Då jag skulle intervjua en man som är åtalad i det stora kokainmålet fick vi inte ens skaka hand. Detta efter drygt tre år i häkte.
Människor får problem med synen av att inte ha någon annan horisont än cellvägen någon meter bort, ryggproblem av bäddarna, ljudöverkänslighet är vanligt förekommande, psyket bryts ner.
Riksåklagaren har glädjande nog tagit den internationella kritiken på allvar och tillsatte i somras en arbetsgrupp bestående av åklagare, advokat, polis och kriminalvårdschef.
I dag släpptes rapporten "Häktningstider och restriktioner". Den är genomarbetad och innehåller mycket som är vettigt.
Den mest långtgående tanken är en lagstadgad rätt till två timmars mänskligt umgänge varje dag.
Detta skulle enklast kunna ordnas genom så kallad samsittning, det vill säga dagligt sällskap med någon annan som sitter häktad med restriktioner.
Även umgänge med kriminalvårdens personal eller representanter från Frivården är tänkbart.
Rapporten betonar, glädjande nog, åklagarnas ansvar för att situationen ska bli bättre. Där kan ett och annat göras.
För att ta ett exempel: att en man i kokainmålet har hållits inlåst i snart fyra år beror framförallt på att ungefär två tredjedelar av det oerhört stora fallet handlar om saker han inte är misstänkt för.
Om denne man hade åtalats separat så hade han varit dömd och ute på anstalt för länge sedan. Men åklagarna gick inte med på advokaternas vädjanden om att så skulle ske.
I rapporten listas en hel del uppmaningar till åklagarna. De ska på olika sätt underlätta för den häktade att ha kontakt med omvärlden, det ska införas krav på att de vid häktningsförhandlingen ordentligt motiverar varför restriktioner behövs och om förbud mot umgänge med andra häktade pågår längre än tre månader så måste det anmälas till högre åklagare som ska utreda om det verkligen behövs.
Andra förslag kräver samarbete med andra myndigheter eller lagändringar. Dit hör bland annat tanken att skapa rutiner för att kontakten mellan åklagare och kriminalvård förbättras.
Möjligheten till straffrabatt för den som erkänner sitt eget brott är mer tveksamt. Det är ett förslag som egentligen har väckts på annat håll, men som finns med i rapporten.
Att människor som är utsatta för inhuman behandling börjar erkänna vad som helst är inte ett okänt fenomen. I rapporten berörs rättssäkerhetsproblemen, ändå förordas förslaget. Jag tycker att det låter riskabelt.
Vid en presskonferens i dag beskrev riksåklagare Anders Perklev tankarna som "konstruktiva och kreativa".
Jag håller i allt väsentligt med honom. Om dessa förslag blir verklighet tror jag att färre personer än i dag kommer att vara häktade med restriktioner. Och i de fall där restriktioner trots allt behövs så kommer de att bli mindre omfattande.
Mest glädjande är att åklagarmyndigheten är beredd att arbeta för att det ska bli lag på att det alltid ska finnas ungdomshem som alternativ till häkte. Att Sverige år 2014 häktar barn är oacceptabelt.
Men det är viktigt att komma ihåg att dessa förslag på intet sätt revolutionerar det svenska häktningssystemet. De är inte särskilt radikala.
Vi kommer även i framtiden att se en del extrema häktningstider med restriktioner. Orsaken är bland annat att Sverige, till skillnad mot en hel del andra länder, tillämpar den så kallade omedelbarhetsprincipen.
Det innebär att det är det som sägs under rättegången som är det viktigaste. Vad som har påståtts i förhör är av underordnad betydelse.
Detta i sin tur gör att det stundom är nödvändigt med restriktioner, så att det inte ska vara möjligt att till exempel påverka vittnen.
Jag skriver inte detta för att gnälla. Tvärtom, rapporten är utmärkt. Men det finns ingen anledning att tro på dramatiska förändringar. Inte heller finns det anledning att sluta hålla den svenska tortyren under uppsikt.