Min text gjorde mig plötsligt till antikrist
Jag träffade en kollega. Han berättade att han nämnt en av mina texter med viss uppskattning på ett mingel. Som svar hade han nästan fått en örfil av en annan prominent gäst. Något med just den texten hade gjort henne rasande och upphovsmannen, det vill säga jag, var rena antikrist.
Sådär kan det vara. Folk går omkring och är skitförbannade på en och man har inte en aning om det. Oftast får man aldrig veta det. Jag har suttit på middag med den potentiella örfilaren sedan dess och då var det kanske inte hjärtligt direkt, men bara korrekta handskakningar och reglementsenliga leenden. Inte antydan till agg och ilska.
Kanske hade hon glömt alltihop. Kanske var artigheten raffinerat förakt. Kanske hade någon annan antikrist seglat om mig på svarta listan.
Det finns folk i den här branschen som älskar sådant där. De frodas när de ger tjuvnyp och käftsmällar. De lindar in dolkar och giftpiller och klipulver i alla formuleringar. De hetsar upp sig och målar nidbilder och eldar på.
Det finns folk i den här branschen som slutar att tänka på allt annat.
”I den här branschen”, förresten. Sådana typer finns väl överallt. Men det är enklare att försörja sig på småaktigt fejdande om man skriver.
Man kan se det som en tradition. Fejdarna gör det säkert själva. Om man skulle be dem förklara vad de sysslar med – en dålig idé, eftersom de skulle tolka det som en invitation till en ny fejd, men ändå – om man skulle be dem förklara, skulle det snart börja osa Strindberg och Zolas J’accuse. Det är liksom inte det att de vill bråka. Det är bara det att de som skrivande, tänkande människor har en plikt. Mot sanning och rättvisa och evigheten.
Och det låter förstås fint. Fast falskt. En gissning är att en av tiotusen fejder handlar om något principiellt intressant. En av en miljon är viktig nog för att kommas ihåg av eftervärlden. Men resten?
Jag tror att varje fejdare är en liten privat diktatur. Precis som alla andra diktaturer lever fejdaren ständigt under hotet att falla sönder och kastas in i inbördeskrig. Det enda som kan hålla ihop fejdaren är ett yttre hot. Utan fiender skulle fejdaren själv lösas upp.
Så går åren, krig läggs till krig och en dag tar allt slut. Snart minns ingen vad örfilarna, dolkarna och giftpillren gällde.