Som snobbarna i en Jane Austen-roman
En del inbjudningar slutar helt enkelt att komma. Jag har ingen aning om varför: Någon man känner har sagt upp sig hos dem som har fest. Besparingar. Att jag tackat nej en gång för mycket. Att några bekanta, om det är en privatinbjudan, har skilt sig, emigrerat, förlorat livsglädjen.
Eller helt enkelt tröttnat på mig. Vad vet jag?
Andra inbjudningar dyker plötsligt upp för första gången. Det är lika gåtfullt.
Ibland kan jag göra en kvalificerad gissning. Låt oss säga att jag får en inbjudan till Hemslöjdens vänners vernissage av nya tovhattar. Märkligt. Tills jag minns att Helsingborgs Dagblad just citerat något jag sagt om ett par hemstickade raggsockor jag fick i julklapp 1983. Då begriper jag.
Det är sådana listiga kopplingar PR-konsulter tar betalt för.
Men för det mesta är inbjudningar ett mysterium. Någon sitter med en penna i handen och dröjer en bråkdel av en sekund innan det blir en kråka, eller ingen kråka, framför mitt namn. Grund okänd.
Uteblivna inbjudningar kan få en del att älta i evighet. De funderar ihop avancerade konspirationer, som måste ha sysselsatt fiender på den inbjudande sidan i veckor. Som om hela galejet arrangerats bara för att arrangörerna skulle få tillfälle att inte bjuda in den försmådda. Sådant är svårt att tro på. Fast ibland anar jag att det ligger något i konspirationsteorierna.
Jag vet inte hur många gånger jag blivit inbjuden till något, tackat ja och upptäckt att alla på plats förväntar sig att jag ska vara tacksam. Att de själva känner sig stolta över att vara så toleranta att de satte mig på listan. Att de inbjudande anser sig utgöra toppen av något, oklart vad, och att jag inte riktigt hör hemma där. Men att de bestämt sig för att ge mig en chans.
I mitt fall är den här typen av inbjudare nästan alltid vänstriga kulturgäng. Tillställningarna blir märkliga. Vissa seglar fram och hälsar som träpatroner på fattighusbesök. Andra vänder muttrande bort blicken. Vid de tillfällena inser jag att vissa verkligen lägger ned massor av tid på att hålla reda på vilka det passar sig att bjuda och vilka som ska hållas kort.
Jag älskar att bli bjuden med armbågen på det sättet. Det är som att hamna mitt bland alla sociala snobbar i en Jane Austen-roman. Låt just dessa inbjudningar aldrig sina.