Skaffa fadderbarn ett köp av livsstil
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-04-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag kommer aldrig att skaffa fadderbarn. TV 4, Agneta Sjödin och Bengt Magnusson har förstört allt. Nu är det med fadderbarn som med märkeskläder: Man köper sig en livsstil. Sedan går man på fest och visar bild på det lilla glada fadderbarnet och får ryggdunk för att man ”räddar världen” och ingen orkar längre prata om bistånd eller utrikespolitik. Att köpa Situation Stockholm är att ”snöa in”, man måste tänka globalt.
Det ska vara gala, glamour, underhållning. Samt lite softade inslag om de lidande människorna i världen, som i reportagen har det lagom-dåligt. Reportagen får som regel aldrig bli för pessimistiska för vi i västvärlden måste få känna att vi betyder något, att det inte är omöjligt att förändra världen. Världen får inte skildras som den är för då – ”buhu, världen är så hemsk och min insats spelar ingen roll buhu”.
Och se där springer Agneta Sjödin omkring i Anderna med sina flätor och sin dyra Sonykamera och filmar sitt fadderbarn. Se så super hon är alltså. Å vilket fint fadderbarn hon har köpt. Man kan alltså shoppa på NK, bo på Lidingö OCH ändå vara en okej person.
Victoria Bernadotte intervjuades i Faddergalan och hon sa att det finns något positivt i allt det negativa, och det är hjälpen som ”vi” ger. När Bengt Magnusson med tindrande ögon (vanligt på journalister som får träffa medlem av kungafamiljen) undrar vad kronprinsessan tror att problemet handlar om så blir Victoria lite extra stel, vill ju inte trampa FN på fötterna genom att faktiskt prata om tredje världens skulder som aldrig skrivs av, västerländska medicinföretag som inte skänker bromsmediciner, alla de fasansfulla våldtäkter som begås varje dag i Sydafrika utan hon menar att det går ju framåt, fler vet hur de ska skydda sig i dag men kondomer är ju faktiskt väldigt dyra.
Agnetas fadderbarn håller säkert inte med mig utan skulle antagligen be mig hålla käften. Men jag är barn av ett annat land och sist jag kollade hade vi inte välgörenhetsgalor eller skönhetstävlingar för barn men allting håller på att förändras eller hur? Sist jag kollade trodde vi på politik. Om man nu måste ha en gala, varför inte bjuda in politiker och biståndshandläggare att diskutera biståndspolitik eller låta organisationer som kämpar för att stadsskulder ska avskrivas eller att kvinnors situation i till exempel Sydafrika förbättras få göra sina röster hörda? Fast det är klart, vem orkar lyssna till en gråtråkig aktivist när Kent kan sjunga senaste singeln?
Men det finns så klart människor som inte räds det skitiga i världen. Till exempel Erik Algers och Ida Fastén.
Som andra hjältar skulle de aldrig komma på tanken att kalla sig för det. De bor just nu i var sin familj i flyktinglägren Deheise och Aidas på Västbanken. De är där som vittnen. Så länge internationella röster finns på plats kan inte Israels krig bli fullkomligt förljuget. De är inga glassiga tv-kändisar. Deras kamp är lite för skitig för att få en egen gala eller helsidor i Söndagsbilagorna.
Människor skulle inte palla, ”buhu”. Ida och Erik riskerar sina liv. Jag tycker bara att de är så hardcore som orkar stå ut med det som är på riktigt. Det är väldigt modigt.
På tal om hjäteinsatser: det gick en dokumentär i förra veckan. Berättelsen om den serbiska motståndsrörelsen Otpor som fick Milosevic på fall visades i Dokument utifrån. En rörelse som grundades av unga människor som kände sig bestulna på de bästa åren av sina liv, men som också fick med sig allt från bönder till hemmafruar i kampen för ett nytt Serbien, utan Milosevic vid makten. Rörelsen för inte osökt tankarna till ett nätverk som AFA, lika löst sammansatt, lika ohierarkiskt. Skillnaden är bara att många ”medlemmar” av AFA maskerar sig, vilket ofta sägs bero på en oro för nazister eller poliser. Det är bara fegt, i Sverige år 2002.
Otpor maskerade sig aldrig. Otpor åkte på däng hela tiden men vägrade vika sig. Otpor använde inte våld. Otpor störtade en president. Otpor är ett stycke nutidshistoria som jag hoppas att svenska ungdomar får lära sig om i skolan.