En riksdagsdebatt om de utvisade imamerna utan lösningar
Dagens riksdagsdebatt om de utvisade imamerna var en deprimerande uppvisning av tillståndet i samtidens kriminalpolitik.
Politiker pratade i högt tonläge utan att säga ett vettigt ord om hur problemet ska lösas.
Eländet inleddes innan debatten ens hade inletts med ett par mindre imponerande utspel.
Moderaterna kräver extra pengar till Säpo för punktmarkering av figurer som imamerna, som om säkerhetspolisen inte redan i dag har tillräckligt med resurser för att hålla dem under önskvärd uppsikt.
Och Centerpartiet valde att adressera ett icke-problem genom att kräva fängelse för personer som ska utvisas och som inte sköter sin anmälningsplikt.
Ursäkta, men det är mycket ovanligt med misskötsel av sådant slag. Det senaste åtalet rörde en man som var för ivrig och kom för tidigt till polisstationen.
Klockan nio inleddes hur som helst debatten i riksdagens plenisal. I den ena ringhörnan befann sig socialdemokraten och inrikesministern Mikael Damberg. I den andra representanter för övriga sju riksdagspartier.
Moderaten Johan Forsell började med att dramatiskt förkunna att ”Sverige redan har haft två terrordåd”, såvitt jag kan förstå syftande på Drottninggatan och självmordsbombaren.
En snabbtitt i historieboken hade upplyst honom om att detta land har en lika lång som dyster historia av terrordåd – Amaltheadådet 1908, Sprängningen av Norrlandsflammans redaktion 1940, fem döda, mordet på Jugoslaviens ambassadör 1971, för att ta några av de mest kända exemplen – men varför tynga debatten med kunskap och fakta.
Sverigedemokraten Adam Martinnen tog över stafettpinnen och drömde om ett paradis där utlänningar som bedöms vara ett säkerhetshot ska kunna förvaras i evigheter, en ordning som inte skulle överleva en sekund i möte med svensk lag, för att inte tala om Europadomstolen.
Centerpartisten Johan Hedin sade generöst att ”man får tycka vad man vill” och övergick sedan till att skryta om sitt partis meningslösa utspel om anmälningsplikt och fängelse.
Kristdemokraten Andreas Carlson raljerade om att en av de sex utvisade männen slutat anmäla sig på polisstation, utan att nämna att personen i fråga har utvisat sig själv och att Säpo mycket väl vet var han befinner sig.
Marginellt högre klass höll inläggen av vänsterpartisten Linda Snecker, som påpekade att Lagen om särskild utlänningskontroll inte saknar problematik, liberalen Johan Pehrson som påminde om att en rättsstat värd namnet inte utvisar människor till tortyr och miljöpartisten Rasmus Ling, som hade den goda smaken att säga i princip ingenting.
En gymnasieklass kom in, satte sig på åhörarläktaren och gav upp efter fem minuter.
Mikael Damberg for upp och ner ur sin stol, parerade angrepp, anklagade högerpartier för att inte ha gjort ett dugg under sina år vid makten och försökte med begränsad framgång övertala övriga talare att alla i grund och botten är överens.
Och ju längre käbblet pågick, desto mindre kom det att handla om ämnet för dagen. Gängmord, religiösa friskolor och Iraks bidragsfuskande försvarsminister kom och gick.
Forsell krävde indragna medborgarskap, som om imamerna har sådana, ytterligare en skolklass drällde in, slog sig ner och pös iväg. Uthållighet tycks inte vara dagens ungdoms mest framträdande drag.
Repliker avlöste varandra i en alltmer sövande atmosfär som tillfälligt bröts då talman Andreas Norlén tog sverigedemokraten i örat sedan denne kallat vänsterpartisten för ”dravlet och pinsamheten i Sveriges riksdag personifierad”.
Debatten präglades av två saker. Yrvakenhet och brist på förslag.
En yrvakenhet som inte imponerar, då Sverige har haft denna lag sedan 1991 och i tid och otid hamnat i situationen att utvisningar inte gått att verkställa.
Det går för övrigt att fråga sig vilken sten våra folkvalda har befunnit sig under för att missa hur debatten har sett ut sedan länge i andra europeiska länder.
Ta Norge, där den extrema islamisten mulla Krekar blev en femtonårig utvisningsföljetong innan domstol för några veckor sedan kom fram till att det gick att skicka honom till väntande fängelsestraff i Italien.
Eller hör med Storbritannien, där den dåvarande inrikesministern Theresa May blev så frustrerad att hon började gapa om att lämna Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna för att hon inte kom någon vart i den segdragna rättstvisten för att få predikanten Abu Qatada utvisad till Jordanien. Det tog tolv år.
Än tydligare än det plötsliga uppvaknandet var bristen på förslag till lösningar.
Visst går det att peta här och där i lagen. Förbättra övervakningsmöjligheterna. Utveckla de hemliga tvångsmedlen. Förlänga maxtiden för förvar. Sluta diplomatiska avtal med andra länder.
Men ingenting av detta löser helt det grundläggande problemet. Ett problem som då och då och då kommer att uppstå i de länder som är anständiga nog att respektera internationella konventioner.
Utanför riksdagshuset föll ett snöblandat regn. Jag räknade till fem riksdagsledamöter som var på plats för att lyssna. Plenisalen är nog inte den rätta platsen för politiker som vill synas i tv och tidningar.
En och en halv timme.
Så länge varade den senaste uppvisningen av en kriminalpolitik som styrs av kvällstidningarnas löpsedlar och som är betydligt mer intresserad av rubriker än genomtänkta lösningar.
Talman Norlén log, slog klubban i bordet, tackade debattens deltagare och skyndade vidare i fredagens parlamentariska bestyr.
PODD Fallet Mulla Krekar och de utvisade islamisterna
I dagens Aftonbladet Daily pratar vi om att regeringen inte lyckas utvisa de radikala islamisterna.