Moderna socialdemokrater älskar att sänka skatten för de rika
En av socialdemokratins besynnerliga egenheter är förtjusningen i allt som är stort.
I kombination med partiets excentriska avsky mot att beskatta de besuttna blir fiaskot med nätjättarnas etablering i Sverige begriplig.
Aftonbladet inleder i dag en granskning av hur regeringen Löfven med fagra löften, smicker och mössan i handen har lyckats förmå Facebook, Google och Amazon att etablera sig i Sverige.
En granskning som för den som har utrustats med svart humor förvisso inte saknar underhållande inslag, men i allt väsentligt är en deprimerande läsning om storvulna politiska planer och en naiv föreställning om vad vår tids internetgiganter har att erbjuda ett glest befolkat land i tillvarons utkant.
Men låt mig återkomma till fiaskot och först kort nämna den svenska socialdemokratins utveckling. Jag tror nämligen att regeringens något udda flirtande med dessa bolag endast till fullo kan förstås om det ses i ljuset av det förflutna.
En viktig del av partiets historiska tankegods, och en förklaring till dess exceptionella framgång under 1900-talet, var den radikala tanken att brukspatroner och grosshandlare skulle bidra mer till välfärden än fattighjon och pigor.
Men det var länge sedan. I modern tid avskaffar det före detta arbetarpartiet i stället pålagor för de mest välbeställda. Ett fett arv? Lugn och fin, från och med nu tar inte ett öre av dig. Fem procentenheter mer i skatt för de högst betalda? Usch, så orättvist.
Ett närbesläktat fenomen är att inte heller störa multinationella giganter med någonting så oförskämt som krav på att de ens blygsamt ska dela med sig av sina jättevinster om de etablerar sig i Sverige.
Bara Google omsatte 12 miljarder i Sverige 2018, men skeppade iväg nästan alla inkomster till brevlådeföretag innan resultat redovisades.
Det finns således ingen anledning att förvånas över att regeringen för några år sedan skickade ett fjäskande brev till de högsta cheferna på Facebook, Google och Amazon med vaga lockrop om lättnader som för tankarna till skatteparadis av mer ljusskyggt slag.
Inte heller är det överraskande att en genomsnittlig svensk villaägare i dag betalar 90 gånger så hög elskatt än vad exempelvis Facebook, som första kvartalet i år fördubblade sin vinst till 4,9 miljarder dollar, gör för sin anläggning i Luleå.
Mer frapperande är möjligen att tungviktare som inrikesminister Mikael Damberg och näringsminister Ibrahim Baylan tycks ha gått på den halvstatliga organisationen Business Swedens glädjekalkyler om 30 000 nya arbeten.
Visst, det behövs folk till att bygga dessa serverhallar, men när de väl är klara räcker det med en vaktmästare, några lokalvårdare och en och annan väktare som då och då kör förbi anläggningarna, som bakom sina höga stängsel mest påminner om Kumla.
För all del, datorer och annan teknik kan strula. Mackapärer kan behöva ses över. Men bolagen har fattat att det är billigare att flyga in experter då behov uppstår än att ha dem stationerade i Sverige och kosta massa onödiga pengar då de för det mesta inte har någonting att göra.
En förklaring till denna politiska övertro på nya arbetstillfällen är möjligen den klassiska socialdemokratiska förtjusningen i allt som är stort.
En serverhall är stor. Lika stor som en gammal fabrik. Och fabrikerna förr i världen genererade jobb. Massor med jobb!
Redan regeringen Reinfeldt gullade förvisso med Facebook och lyckades intressera Mark Zuckerberg för Sverige, men riktig fart tog äventyret först 2017.
Olyckligtvis har diverse kommuner dragits med i guldruschen. Aftonbladet har tagit del av dokumentation där det yras om behov av internationella skolor på svensk landsbyggd och att bostadsbristen kan bli så akut att tillfälliga boenden i baracker och husvagnar blir nödvändiga för alla dessa experter som tros invadera Sverige.
Inte undra på att amerikanska professorer inte kan hålla sig för skratt då de ombeds kommentera de svenska drömmarna.
