Den kriminalpolitiska debatten har spårat ur
Det har varit djupt beklämmande att ta del av reaktionerna på utfrågningen av Jonas Sjöstedt i SVT i går.
Varför går det inte längre att diskutera kriminalpolitik på ett något så när anständigt sätt?
Utfrågarna Mats Knutsson och Anna Hedenmo var naturligtvis inte omedvetna om vad de gjorde då de sköt in sig på vänsterpartiets kriminalpolitiska tankar.
Partiets förslag inom detta område, förslag som för inte alltför många år sedan var politiskt allmängods, anses nämligen vara extrema.
Med ett närmast inkvisitoriskt tonfall krävde SVT:s journalister att få veta varför Sjöstedt vill göra det lagligt att knarka.
Nu är detta inte riktigt sant, vänsterpartiet vill att innehav även i fortsättningen ska vara olagligt, men vinkeln gjorde susen.
Kanske dags att göra studieresa till Portugal
På sociala medier avfärdades Sjöstedt som en flumgubbe som vill att heroinet ska flöda fritt och som struntar fullständigt i de ofta katastrofala följderna av narkotikamissbruk.
Men är det verkligen fel att vårda missbrukare i stället för att straffa dem? Vad är det som säger att vår tids repressiva politik på området är den rätta? Varför dör fler heroinister i Stockholm än i andra europeiska storstäder?
Dödstal som för övrigt har ökat drastiskt - från 29 år 2010 till 65 förra året.
Kanske är det dags att göra en studieresa till Portugal, som har avkriminaliserat missbruket och som har lagt de polisiära resurser som frigjordes når vården tog över ansvaret för det som i andra länder anses vara ett brott på smuggling, pengatvätt och försäljning.
Jag vet inte om detta är rätt väg att gå, men det är dystert att endast det parti som befinner sig längst ute på vänsterkanten omfamnar den i grunden liberala tanken att människor inte ska bestraffas för sjukdomar.
Reaktionerna på twitter lät inte vänta på sig
Än värre blev det då Knutson och Hedenmo ansatte partiledaren med frågor om varför han vill återinföra halvtidsfrigivningen för förstagångsförbrytare.
Det är en god idé som en gång i världen delades även av borgerliga partier. Möjligheten att bryta en livsstil, att förhindra en resa mot grundmurad kriminell identitet och lyckas med en återanpassning till ett hederligt liv är som störst i samband med det första fängelsestraffet.
Men nu kom frågorna att handla om varför Sjöstedt vill att våldtäktsmän och kvinnomisshandlare ska komma ut efter halva tiden och reaktionerna på twitter lät inte vänta på sig.
"Sjöstedt vill ha en pröva på-rabatt", "Daltet med våldtäktsmän är skrämmande", "Vågar han se en misshandlad kvinna i ögonen och upprepa de där orden?".
De enda partierna som vill ta efter Norge
Under rubriken "Jonas Sjöstedts vallöfte till våldtäktsmän" hakade den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali på twitterdrevet genom att i ett blogginlägg i dag påstå att "denne så kallade feminist till partiledare" struntar i brottsoffer. Han passade dessutom på att hävda att vänsterpartiet är till salu till "samhällets värsta fasor".
Som om det existerar ett motsatsförhållande mellan att å ena sidan vara feminist och att å andra sidan förespråka en kriminalpolitik som mycket väl kan leda till bättre resultat än den vi har i dag.
Hur har vi hamnat i hämndtänkandet? Vem är det som har bestämt att det bästa sättet att värna brottsoffer är långa straff? Varför handlar hela debatten om känslor, varför lyssnas det inte på kriminologer och deras forskning?
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är de enda partierna i riksdagen som vill göra som till exempel Norge och avskaffa livstidsstraffet. För detta har partierna häcklats: ni bryr er bara om mördarna!
Debatten har förflyttas så snabbt. För bara tolv år sedan ville riksåklagare Klas Bergenstrand avskaffa lagens strängaste straff. Justitieminister Thomas Bodström stödde förslaget.
Det känns som en evighet sedan.