Hämnden är bara en lågprisbiljett bort
Det var en strålande vacker vinterdag i Stockholm i går. Fem minusgrader, solsken, snö vit och gnistrande. Vid halv elva på förmiddagen åkte barnen redan pulka nedför Floras kulle i Humlegården. Parkförvaltningen hade som vanligt bundit madrasser runt träden så att ingen skulle slå sig. De flesta av barnen hade hjälmar.
Man kan inte vara nog försiktig.
En dryg kilometer från Floras kulle hade dagen innan nationens förste självmordsbombare sprängt ihjäl sig. Medierna fylldes omedelbart med de vanliga orden, att vårt land mist sin oskuld, att Sverige nu återfinns på världskartan och så vidare.
Terrorister har vi haft tidigare. Den 28-årige självmordsbombaren parkerade sin bil på Olof Palmes gata. Den hette förr Tunnelgatan och fick sitt nya namn efter mordet på statsministern 1986.
Mannen som dömdes för dådet, men sedan frikändes, var den fruktade drogmissbrukaren Christer Pettersson. Han hade några år tidigare med bajonett dödat en man på ungefär samma plats där Palme sköts.
Pettersson tjänade periodvis som livvakt åt Lars Tingström, en teletekniker som havererade och började konstruera bomber. Han sprängde en åklagares villa i luften, han sprängde en bomb i skatteskrapan i Stockholm, han försökte spränga kronofogden i Nacka.
Tingström hade även en medhjälpare vid namn Hannu Hyttinen. Polisens spanare såg hur han tände i köket hemma i Tensta en tidig decembermorgon 1983. Han mixtrade med något. Så följde en explosion.
Hyttinen hade kopplat fel och blåst sig själv till evigheten.
Lars Tingström föddes på Gotland, mannen som sprängde sig själv vid Drottninggatan föddes i Irak. Gemensamt för dem tycks vara att de beskyller samhället för diverse övergrepp, i 28-åringens fall den ”svenska tystnaden” kring konstnären Lars Vilks.
Efter attentatet mot åklagaren inbillade sig Tingström att han var ett snille. Han lekte med polisen och var alltid villig att tala om hur uselt samhället var. Särskilt skattemyndigheten och åklagarna.
Poliserna som spanade på honom hade ingen tanke på att varna allmänheten för gotlänningar. Lars Tingström var en individ som själv svarade för sina handlingar. Det dröjde ett par år innan bevisen räckte för att få in honom på livstid.
Ska allmänheten nu akta sig för unga män bördiga från Mellanöstern?
Skillnaden mellan Tingström och självmordsbombaren är att den sistnämnde ingår i ett tydligt kulturellt och politiskt sammanhang. (Även Tingström ingick i ett sammanhang, men lösare och inte skönjbart förrän i efterhand.) I självmordsbrevet till ”svenska folket” nämner 28-åringen, förutom Vilks, vår trupp i Afghanistan.
Tiden är över då europeiska nationer utan bekymmer kunde sända expeditionskårer till Asien och Afrika för att byta ut furstar eller justera lokala förhållanden. Hämnden är bara en lågprisbiljett bort. Hämnaren kanske redan lever här.
Vår försäkran mot terrorism har inte varit polis utan politik. I Mellanöstern och tredje världen har Sverige uppfattats som ett rättfärdigt land. Vi är ett land utan alltför starka inre spänningar.
Är det slut med det nu? Har även vi getton där bitterheten växer sig så stark att den föder självmordsbombare? Får vi skörda en draksådd för att vi strider tillsammans med USA i Centralasien?
I pulkabacken skriker barnen, men de skriker av glädje. Jag ser på dem och vet att plutoner av skribenter i samma stund låter fingrarna marschera över tangentborden. De trycker fram formuleringar om en idyll som krackelerar och det lilla landet som blivit en del av världen.
Jag nöjer mig med att konstatera att vårt land fortfarande befinner sig i utkanten och att vi fortfarande inte har alltför starka inre motsättningar. Dåren på Drottninggatan var livsfarlig, men utgjorde inte ett större hot mot samhället än Lars Tingström och hans liga.
Tingström är sannolikt den farligaste terrorist vi haft i Sverige. Han avled i fängelse 1993. Pettersson dog 2004 sedan han ramlat och slagit i bakhuvudet.