Vi har sällan kul med kanyler här
Strax före jul kom en räkning. 3 000 pix ville vederbörande erhålla, tack så mycket. Eller exakt 2 856 pix, vilket förstås låter mycket bättre. Precist, oavrundat och ärligt.
Jag hade redan börjat knappa in det där i nätbanken, när jag slängde ett öga mellan de förtroendeingivande organisationsnumren och moderna logotyperna.
Uppenbarligen hade jag beställt läkemedel. Märkligt. Det lät som något som bör injiceras. Ännu märkligare.
Vi har sällan kul med kanyler i det här hushållet.
Det ena ledde till det andra och efter lite surfande skulle jag ha kunnat agera åklagare vid kommande rättegång: ”Herr ordförande, jag kommer att lägga fram ovedersägliga bevis för att sagda företag är baserat på båg, lurendrejeri och fuskfakturor”.
Eller hur det nu går till i svensk domstol.
Jag kan inte påstå att den här händelsen, trivial som den är, försatte mig i en existentiell kris. Men den fick mig att fundera på hederlighet.
För att göra ett hyfsat halsbrytande hopp inom rättssalen: Thomas Quick. Han erkände lite drygt 30 mord, dömdes för åtta, har beviljats resning i ett och hoppas att få det i övriga sju. Erkännandena har han tagit tillbaka och alltihop luktar praktskandal, med prakttomtar som Christer van der Kwast och Claes Borgström i bärande roller.
Var det där slutar får vi väl se, men min poäng är att Quick erkände.
Antagligen falskt och utan grund, men han erkände.
Är det bara sinnesförvirrade halvgalningar som gör det numera?
Läser man tidningen verkar det så. Alla åtalade verkar blåneka, från travtränare till brännvinspugilister. Men alla kan rimligen inte vara oskyldiga.
Jag förstår att man inte vill hamna i finkan. Eller betala böter. Jag kan till och med, inom rimliga gränser, begripa att man sladdar av banan och gör något dumt. Men när man gjort det, blir påkommen och släpad inför skranket, är det då ingen som längre tycker att det skulle kännas bäst att erkänna?
Säga som det var, helt enkelt. Ta ansvar för sina handlingar. Är det självklart att man ljuger och löjlar sig till sista instans? Är alltihop bara ett spel?
Kanske det. Och någonstans i Västra Frölunda sitter en kille och väntar på 2856 pix för ingenting. Han tycker antagligen att det är den naturligaste saken i världen. Han är redo att förklara bort det i rätten.