Riksbankens fiasko ett hån mot svenska folket
Först sänkte Riksbanken räntan till minus i en besinningslös jakt på högre inflation.
Resultatet: en galen bostadsmarknad och ett Sverige som badar i skulder.
Nu har banken misslyckats med att tygla de skenande priserna – sitt enda jobb.
Riksbankens huvudkontor är inte en byggnad som skäms för sig. Fästningen i svart granit, placerad mitt i hjärtat av Stockholm, är tänkt att utstråla respekt och förtroende.
Sällan har det behövts mer än på torsdagen.
Den 28 april 2022 kommer inte räknas som en av riksbankschefen Stefan Ingves finare stunder. När han kom ut till den församlade pressen såg han bister ut.
För att förstå varför får vi backa lite.
Den 12 februari 2015 sänkte Riksbanken sin styrränta till minus.
Motivet var att inflationen i Sverige låg under målet på 2 procent – i början av 2015 dansade den runt nollan.
Men proffsen på marknaden väntade sig vid den tidpunkten att inflationen skulle stiga till 1,7 procent inom fem år, så någon akut risk för samhällskollaps förelåg inte. Skulle man kunna tycka.
Riksbanken gjorde en annan bedömning och valde att mitt under en högkonjunktur hålla räntan på minus i hela 2 136 dagar, ända fram till december 2019. Sedan dess har den varit 0.
Tanken med låg ränta är att vi ska uppmuntras att låna mer. Man får säga att svenskarna lyssnat. Bara sedan 2009 har hushållens skulder mer än dubblats till 5 200 miljarder, varav 4 000 miljarder är bolån.
Varför? Jo, samtidigt som Riksbanken bekämpade en för låg konsumentprisinflation frodades en annan typ av prisuppgångar desto mer – bostäder, fastigheter och aktier steg snabbt. Och ju dyrare hus, desto mer lån krävs.
Denna tillgångsinflation har efterlämnat ärr i form av bostadssegregation, större klyftor och en ökad risk för finanskris.
Arbetslösheten har också sjunkit. Men jobb som bygger på en räntedopad ekonomi har en tendens att bli tillfälliga.
När presskonferensen väl satte igång kopplade Stefan Ingves snabbt på charmen. Han har gott om den varan. Riksbankschefen har samma utstrålning som en rutinerad gymnasielärare – lugn, trygg och pedagogisk.
Hans budskap kändes inte lika stabilt.
Riksbankens besked – att räntan höjs med 0,25 procent – är motsvarigheten till en handbromsvändning på motorväg. Tidigare spåddes räntan stiga först 2024. Nu tror Riksbanken att styrräntan om två år ligger på 1,6 procent.
Stefan Ingves sammanfattade det bäst själv.
”Det här ser ut som en stor omsvängning. Och det är det också”.
Frågan är varför inte detta gjordes för länge sedan.
Inflationen har legat över målet i snart ett år och var i mars 6,1 procent enligt Statistiska Centralbyrån, den högsta siffran sedan 1991.
Riksbanken trodde att prisökningarna bara handlade om tillfälliga uppgångar för el och bensin. Det visade sig vara ett önsketänkande.
”Möbler, bilar, kaffe, bröd. Det mesta blir dyrare”, konstaterade Stefan Ingves.
Han torde tillhöra bland de sista i landet att uppfatta detta.
I Konjunkturinstitutets senaste barometer uppgav hushållen att den upplevda inflationen i mars var hela 9,6 procent.
Riksbankens överordnade mål är enligt Riksbankslagen ”prisstabilitet”.
Det har banken misslyckats med, först genom att tillåta kraftig tillgångsinflation och nu igen genom att förlora kontrollen över konsumentinflationen.
Med sin lågräntepolitik har Riksbanken gynnat de som lånat pengar och äger tillgångar. Människor som lever på lön, bor i hyresrätt och har besparingar på banken är förlorare.
Och genom att dröja för länge med att höja räntan har Riksbanken återigen tagit parti för Sveriges välbeställda.
Förlorarna? Människor utan tillgångar som lever på marginalen och som inte bryr sig om boräntan men för vilka stigande priser på kläder och mjölk är ett verkligt problem.
Och de unga som tvingats ta enorma lån för att komma in på en överhettad bostadsmarknad och som nu möts av stigande räntor och sjunkande lön när inflationen äter upp flera tusen kronor i månaden.
Det börjar nästa likna ett hån.
Paradoxen är att Riksbanken – på grund av de stora skulder den varit med och skapat – inte kan höja räntan för snabbt utan att slå undan benen på Sveriges högbelånade medelklass och därmed konjunkturen.
Riksbanken har fått kritik genom åren, från ekonomer och journalister. Från politiskt håll har det varit tyst om denna landets mäktigaste myndighet.
Istället har Stefan Ingves gång på gång fått förnyat förtroende.
Hans senaste mandat löper ut vid årsskiftet. Teoretiskt kan han få ytterligare fem år på posten. Redan nu borde riksdagen ge besked om att det inte är aktuellt.
Betyget för magister Ingves kan tyvärr bara bli ett: underkänt.