Jag tillhör evolutionens outhärdliga medelklass
För det mesta fungerar allt som det ska: man lyfter på luren och hör en kopplingston, man vrider om nyckeln och motorn hostar igång, man trycker på fjärren och ”Mad men” lyfter på hatten i vardagsrummet.
Men så ibland fungerar det inte alls. Det är då agnarna skiljs från vetet.
Det finns faktiskt människor som kan registrera ett överraskande avbrott i bredbandsförbindelsen med oförändrad puls. Antagligen är det den lilla undergrupp av mänskligheten som ligger främst i evolutionens eviga slipande och putsande för livsduglighet.
Liksom alla andra förväntar de sig att allt ska fungera som det ska. Men till skillnad från alla andra har de begripit att den sortens förväntan på teknik innebär att du lägger din tillvaro i någon annans händer. Du vet inte ens i vems.
Följaktligen finns bara en rimlig hållning: den fatalistiska.
Bredbandet kommer, bredbandet går. Det är inte din sak att fråga varför, när eller hur. Det finns de som får höjd puls av bredbandsavbrott, men inte därför att de blir ilskna och frustrerade, utan därför att de blir upplivade.
Det är antagligen den grupp som ligger sist i evolutionskedjan. Det här är pyssliga, kluriga människor, som mår bäst när de får skruva isär ett vägguttag, springa ned på Clas Ohlson för att köpa en spänningsprovare och köra pingtester i nätverksdiagnosen. De gillar att småprata med kundservice om omstarter och sladdragningar.
Att saker inte fungerar muntrar upp dem, därför att det får dem att känna sig verkliga. Den opersonliga, mystiskt välfungerande vardagen byts i ett konkret problem som de kan påverka.
Så finns förstås vad som antagligen är majoriteten. De som förväntar sig att allt ska fungera och blir rasande när det inte gör det. De befinner sig i evolutionens outhärdliga medelklass. Alltför moderna för att vilja mecka. Alltför gammaldags för att luta sig tillbaka och lita på ödet.
De vet att de har lagt sitt liv i någon anonym leverantörs händer, men när de blir påminda om det utlöser det en existentiell kris.
Liksom många andra hör jag till den sistnämnda gruppen. Det har jag egentligen aldrig skämts för. Är det verkligen för mycket begärt att saker ska funka?
Så kom bilderna från Haiti och plötsligt lät frågan dum.