Det finns en tjusning i livet utanför lagen
Vi var på resa och som vanligt hade vi inte växlat några pengar, för alla tar kort och om inte finns alltid ett hål i väggen. In med plasten och ut kräks dollar, pund, euro eller vad man nu behöver, med ett kosmopolitiskt surr. Men hur det nu var hade barnen med sig sina livsbesparingar i kontanter och ingen orkade hitta ett växlingskontor och när vi ändå sprang på ett var det kö och man skulle ha pass och ...
Ja, det blev en transaktion inom familjen, bytt är bytt, och plötsligt var det jag som bar på en bibba kontanter.
Det var länge sedan sist.
Det händer ju att det ligger ett par tjugor i plånboken. Sällan mer än någon hundralapp. Det här var inte heller någon förmögenhet, men ändå tillräckligt för att det skulle kännas som om jag bar axelhölster.
Inte för att det putade nämnvärt, men själva vetskapen att i kavajfickan låg en summa med tre nollor fick mig att känna mig som ...
Lite märkligt är ju det här, men nu har jag börjat och ordet jag söker är ”gangster”.
Kontanter. En gång i tiden var det ett ord som signalerade hederlighet. Inga löften om pengar i morgon, inga gummicheckar, nej riktiga, rejäla kontanter.
I dag, däremot. Kliv in på banken med mer än 200 spänn i sedlar och se själv vad som händer. Du får uppge din mammas efternamn som ogift på bister blankett. Du får i detalj tala om hur pengarna kommit i din ägo. Du får bedyra på heder och samvete och ändå få skeptiska blickar.
”Bara din mormor och kriminella gäng behöver kontanter”, som något råndrabbat fackförbund hittade på häromsistens. Och ingen på banken tror att du är din mormor.
Jag råkar tillhöra den minoritet som fortfarande tänker på skrynkelfria byxor för bokhållare när jag hör namnet Lapidus. Jag har inte läst ”Snabba cash”, än mindre sett filmen, men har ett ungefärligt hum om vad saken handlar om och jag kan bekräfta att det stämmer: Det finns en tjusning i känslan att leva vid sidan av lagen.
Att stå vid en kassa, fumla efter kortet och plötsligt minnas att man är en kontant kille, skickar en pirrande glad rysning uppför ryggmärgen. I en hel månad kunde jag ge undrande expediter mitt okynnigaste Bonnie och Clyde-leende och några sedlar. Världen var mitt ostron.
Så tog de snabba cashen slut och nu lever jag på skötsam kredit igen, som alla andra.