Nya polisorganisationen lovar gott
Medan de flesta av oss skålade i champagne och avfyrade raketer trädde den största förvaltningsreformen i modern svensk historia i kraft.
Om detta ville Dan Eliasson, nytillträdd och betydligt mäktigare rikspolischef än sina föregångare, prata i dag.
88 000 poliser och militärer jagar terrorister i Frankrike, i Jemen mördas 30 personer av en bilbomb och i Sverige sätts moskéer och romska tältläger i brand.
I det läget kallar rikspolischefen till presskonferens och ber Carina Persson, biträdande polischef i Göteborg, berätta om "den otrygga mopedåkningen i Angered".
Ja, det är lätt att raljera, men jag antar att Eliasson har rätt då han påpekar att han någon gång måste berätta om den nya polisorganisationen.
I huvuddrag:
23 myndigheter slås ihop till en.
Myndigheten består av sju regioner, 27 polisområden och 85-90 lokalpolisområden.
I Stockholm finns en, som det heter på polisprosa, "nationell operativ avdelning".
Eliasson pratade och förklarade. "Organisatoriska bojor sprängs". "Det har funnits tydliga begränsningar". "Vi måste möta medborgarnas behov".
Byt ut medborgare mot kunder eller läsare och han hade lika gärna kunnat vara vd på McDonalds eller chef på Aftonbladet som informerar om varför den senaste omorganisationen kommer att göra allt så mycket bättre.
Alla de stora medieföretagen var på plats på presskonferensen i det fina, gamla polishuset på Kungsholmen i Stockholm och lyssnade och antecknade, samtidigt som det sneglades ner i mobiltelefoner för att följa händelseutvecklingen i Frankrike.
– Charles de Gaulle-flygplatsen har stängts, viskade en nyhetsreporter i mitt öra.
Blir den nya organisationen bra? Det återstår givetvis att se. Det kommer troligen att bli krångligt de första åren och jag antar att polisen kommer att upptäcka att vissa förändringar visar sig inte vara helt lyckade och behöver justeras.
Vi kan konstatera att en hel del kritik redan har framförts. Ta bara juridikprofessor Bo Wennström, som har skrivit en bok där han dömer ut den nya organisationen fulltändigt.
Men han bygger sin sågning på intervjuer med avdankade justitieministrar och rikspolischefer, och när hade senast en föredetting ett positivt ord att säga om någonting?
Intressantare är invändningarna som kommer från många poliser och från facket. En oro över långa avstånd för spanare och poliser som jobbar med grova brott. Polisregion nord utgör halva Sveriges yta.
En annan vanligt förekommande synpunkt är att de lokala poliskontoren inte har fått tillräckliga resurser.
Låt oss dock inte glömma att poliser är människor och att vi människor tenderar att inte uppskatta förändringar.
Polisen behöver bli bättre på att klara upp brott. Kanske kommer det att bli så. Möjligen var Eliasson något på spåret då han sa att "svensk polis håller hög internationell klass, men har varit organisatoriskt undermålig".
Förhoppningarna är två. Dels ska det lokala arbetet, polisens själva nav, stärkas. Dels ska den övergripande, nationella verksamheten utvecklas och bli effektivare.
Efter anförandet fick jag en pratstund med Eliasson, en hygglig karl med lagom fast polisiärt handslag.
Han berättade att det viktigaste är att det tidigare inte har funnits någon personell eller organisatorisk makt över denna stora myndighet, med 28 000 anställda, varav 20 000 är poliser.
Mycket var knasigt. Som till exempel it-system som inte alltid var kompatibla med det som användes på andra sidan länsgränsen. Den hopplösa byråkratin ska vi bara inte tala om.
– Om en rikspolischef tidigare sa att nu ska vi öka bevakningen av religiösa byggnader så kunde till exempel Stockholm säga, nej, vi har annat för oss, förklarade Eliasson.
Jag tror att det här kan bli bra. Det bör i varje fall inte bli sämre än vad det har varit.