All respekt åt Lundell & Timell
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-06-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Musikern Uje Brandelius, medlem i gruppen Doktor Kosmos, gjorde en "Uffe" i veckan. Det vill säga, han satte sig ner och skrev ett pinsamt brev till en krönikör/recensent, i Ujes fall Natalia Kazmierska. I en krönika i Expressen kallade hon honom för skäggig haschtomte och hans musik för blåbärsbajs.
Hans replik består mest av totalt o-roliga ironier som ”?bara några rättelser till ett annars jättefint påhopp ? ska vi catfightas och få till årets Ranelidfejd i indiepopvärlden?” Suck. Det lilla mejlet avslutas dessutom med ett ”puss och kram” som jag vägrar tro att han hade slängt i väg till en manlig krönikör.
Huvudfrågan: Varför i hela fridens namn försöker Uje sig på att skriva ett ironisk - nu-ska-du-få-se-att-jag-minsann-inte-bryr-mig-mejl där han har en lång utläggning om att Kazmierska missuppfattat rutmönstret på hans skjorta (jo, han skriver om det, på riktigt). För att han ska försöka visa på det ovidkommande i hennes krönika eller? Vad är det för fel på Uje? Varför så passivt aggressiv typ, förklädd till snäll-intellektuell ironiker? Jag hatar sådana som han. Den där stilen. För hade han verkligen inte brytt sig så hade han ju inte svarat. Man fattar nu att han suttit i timmar med det där mejlet och försökt hitta rätt formuleringar, suddat och börjat om, filat, filat, filat, skickat runt det till bandkompisarna, och skakat på handen när han tryckte på send. Jag får creepfeeling när jag läser det, som om han är en tryckkokare som kan poppa på tunnelbanan när som helst.
Där jag växte upp var det tvärtom från Ujestilen, om någon bitchade så bitchade man tillbaka och det var ett herrans liv hela tiden eftersom alla ville ha respekt i tid och otid. Hade man otur var man tvungen att slåss på riktigt. Från det åkte jag rakt in i medel(medie)klass-angermanegement-klassen, där allt var så läskigt svalt och undertryckt att jag i början fick lust att spotta folk i ansiktet bara för att se om jag skulle få en reaktion.
Fast i ärlighetens namn finns ju ännu en motsatsgrupp, till Ujestilen: de som lägger sig som dörrmattor framför dem som vill promenera över dem. I offentlighetens sken är väl ett av de bättre exemplen Linda Skugge och Linda Rosing. Linda har skrivit mycket om att Linda är en dålig förebild både för småbrudar och för sina egna ungar. Ändå, när Linda och Linda var med i samma talkshow på TV4 förra sommaren, poserade Linda glatt på bild med Linda efteråt. Hade det inte varit koolt om Linda inte hade gjort det. Ställt sig bredvid Linda. Om det fanns en gräns liksom.
Egentligen vet jag inte vad som är värst. Uje- eller Rosingmetoden.
Därför all respekt åt Martin Timell som ville slå ner Olle Palmlöf när han drog kassa peddoskämt om Timell och hans son. Och tacka vet jag Uffe ändå. Arg OCH konsekvent! Trots att det borde vara skottpengar på att han är orsaken till att det finns män som citerar hans låttexter när de ska kokettera med sin bindningsfobi så måste jag säga att det var beundransvärt att han höll sin linje i Fittstimsbråket. Han bytte ju förlag till och med.
Fast nu har han bytt tillbaka till Wahlström & Widstrand, samma förlag där jag ska ge ut min debutroman i vår. Genast blev det lite geggigt igen, eller hur?
I slutändan, den perfekta hämnden på en taskig krönikör, i alla fall på mig, om man inte kan formulera ett tillräckligt roligt, elakt och ilsket svar: ställ till med pinsam scen, helst på stan. Eller på t-banan bland främmande människor. Eller på fest där alla pratar lågt och sansat vilket betyder att alla hör när man blir utskälld eller stirrar när man får en öl över sig. Fan vad pinsamt. Jag ryser bara jag tänker på det.
Ps: Emma Hamberg, Emma Sjögren med flera kändismorsor skrev uppläxande upprop i SvD för en månad sedan. De förfasade sig över att Vecko-Revyns chefredaktör Charlotte Gustafsson saknar moral. V-R lottade nämligen ut en läppförstoring när tidningen fyllde 70 år. Men vilka står sedan på vimmelbilder, i VR, från 70 års-firandet: Just det. Emma & Emma. Vad hände med den där moralen?