Tänk om vi vågade jonglera med flera bollar samtidigt
Det är mycket läskigt som far runt nu.
I lördagsintervjun härförleden hade Jimmie Åkesson inget att säga om Björn Söders utfall att socialtjänsten borde utreda de föräldrar som låter sina barn komma i närheten av Miss Shameless (Winehore).
Jag skulle vara livrädd att bo i en kommun där SD styr och ställer.
Nog var Åkesson ohederlig i partiledardebatten när han förespeglade att bibliotek serverar barn sexualiserad dekadens. Men samma hyckleri kan ju sägas om Märta Stenevi och alla andra som plötsligt mässar om den fria konsten.
Det är inte länge sen MP lade ett förslag till kulturpolitiskt program där finansiering kopplades till krav på postkolonial teoribildning.
Det är också rätt otäckt.
Moralpaniken kring drag är tröttsam eftersom SD återigen tvingar alla att springa på de dummaste bollarna, även om det den här gången är SD som själva klätt på åsneöron. Men frågan skaver också på ett annat sätt: den förstärker påståendet att allt som har med normkreativitet att göra måste koka ner till huruvida man är antifascist eller medlöpare.
Olyckligtvis placeras drag i ett narrativ som är vidare än att läsa sagor där det mesta ställs upp och ner – åtminstone vuxenvärldens normer, barn är ju friare i tanken. Detta idékomplex gör gällande att allt som är normöverskridande är oproblematiskt.
Det synsättet kan få förödande konsekvenser för inte minst barn.
I dagarna släppte en norsk statlig kommission en svidande vidräkning med hormonbehandling av barn och unga med könsdysfori. Kommissionen, som bestod av medicinskt fackfolk, konstaterar att man har noll kunskap om de långtidsverkande effekterna av sån behandling, men att det finns starka skäl att oroa sig för hjärtinfarkt, leverskador,
cancer, blodpropp, benskörhet, psykisk ohälsa och irreversibel sterilitet.
Kort sagt: man behandlar barn utan att veta vad man gör.
Den här rapporten har seglat under radarn, förmodligen för att man i Norge – precis som här – är rädd att diskutera de problem som krafter från höger till vänster politiserar i kulturkampen. Trans, drag och könsdysfori är tre olika saker, men i kulturkampen blandas de ihop till en enda röra. Åsneöronen slänger även ner pedofili i grytan.
Jag önskar att vi vågade jonglera med två, och fler bollar än så, samtidigt.
Det klart att vi ska lägga skattepengar på drag som en kul och ögonöppnande konstform för alla åldrar. Även barn behöver få sina och andras alternativa könsidentiteter lekfullt gestaltade. Men vi måste också kunna ha en eftertänksam, kunskapsbaserad diskussion om hur vi ska bemöta och behandla barn med könsdysfori.
Tricky shit, men alternativet – att en fråga om liv och död ska malas ner i kulturkampen – skrämmer mer.