Skattesystemet saknar en övergripande tanke
Skatten på arbete kan i dag vara dubbelt så hög som skatten på avkastning av kapital.
Det är märkligt. Och borde vara förödande för arbetslinjen.
Förre finansministern Erik Åsbrink (S) tog upp tråden i en artikel på Svenska Dagbladets debattsidan för ett par veckor sedan. Han föreslog, med udden riktad mot sin efterträdare, finansminister Magdalena Andersson (S), en översyn av skattesystemet.
Skälet var bland annat följande: Skillnaden mellan skatt på arbete och skatt på avkastning av kapital ökar. Han kallade det ”en växande klyfta”.
Vi backar bandet till 1991. Då genomfördes en omfattande skatteomläggning som kallades ”århundradets skattereform”. Avsikten var inte bara att förenkla och göra det mer lönsamt att arbeta. Partierna bakom reformen ville också sätta stopp för en omfattande skatteplanering.
En grundbult i reformen av att det stora flertalet bara skulle betala kommunalskatt, genomsnittet var då 31 procent (i dag knappt 32 procent). De som tjänade lite mer skulle dessutom betala en statlig inkomstskatt på 20 procent på den del av årsinkomsten som översteg 170 000 kronor (motsvarande 234 845 kronor i dag).
Samtidigt infördes en enhetlig skatt på inkomst av kapital. Den var 30 procent.
De allra flesta betalade alltså ungefär lika mycket skatt på sitt arbete som på avkastning på sitt sparkapital.
Med tiden har det förändrats. Som ett led i saneringen av statsfinanserna infördes 1995 en så kallad värnskatt på fem procent för de allra högsta inkomsterna. Den har aldrig tagits bort. Alliansen lovade visserligen att göra det i sitt första valmanifest men det genomfördes aldrig.
Med värnskatten blev den högsta marginalskatten 57 procent för många. Marginalskatten brukar beskrivas som skatten på den sist intjänade hundralappen.
Den nya regeringen har tillsammans med Vänsterpartiet föreslagit skatteförändringar för nästa år som höjer marginalskatten ytterligare, till omkring 60 procent.
I vissa fall kan alltså skatten på arbete vara dubbelt så hög som skatten på avkastning av kapital. Det kan inte vara rätt prioritering om man vill värna jobben.
Än mer absurt blir det med tanke på att kapital är mer ojämnt fördelat än löneinkomster. Och att de som har möjlighet att skatteplanera genom att förvandla lön till inkomst av kapital definitivt inte tillhör dem som i första hand behöver samhällets stöd.
Dagens skattesystem är ett lapptäcke utan en övergripande tanke. Det hade ”århundradets skattereform” och därför tycke Erik Åsbrink att det är dags för en ny, bred översyn. Håller Magdalena Andersson med honom?