Visst frodas girigheten i Röda korset
För ganska prick ett år sedan bestämde sig den avsuttne politikern Bengt Westerberg för att avgå från den ideella sysslan som Röda korsets ordförande. Det blåste. Under hans vakt hade hans kommunikations- och insamlingschef brutit mot det elfte av tio Guds bud: Du skall icke stjäla ur kollekten! Johan af Donner hade knyckt miljoner.
Medlemmarna flydde. Allmänheten slutade att lägga slantar i bössorna.
Samtidigt hade Westerberg för sin idealitet under flera år uppburit 880 000 kronor om året. På sluttampen bestämde han sig för att nöja sig med bara en riksdagsmannalön, 660 000.
Det var väl det som kallades Westerbergeffekten.
Jag fick nys om vem Westerbergs efterträdare skulle bli. Jag träffade henne. Vi åt lunch. Jag intervjuade. Det var den till dess helt okända Eva von Oelreich, en 66-åring med akademiska examina i filosofi, litteratur- och konsthistoria, engelska, franska och italienska. Själv beskrev hon sig som ”en nörd – jag springer på utställningar, går på teater och läser böcker …” En icke-Westerberg.
En tredjedel av sitt liv hade hon tillbragt utomlands, mest för RK och FN i Genève. Hon fanns på plats i Rwanda efter massakern 1994. Det lyste internationalism om karriären. Posterna var många och höga, katastrofberedskap specialiteten.
Vilken klok och världsvan och trevlig människa!, tänkte jag när vi skildes. Henne träffar jag gärna igen.
Det viktiga i intervjun, som hon läste och godkände, hade naturligtvis varit att kolla hennes inställning till ideella uppdrag och deras arvodering. Jag frågade: ”Skäms du över situationen som svenska Röda korset försatt sig i?”
Hon svarade: ”Jag är ledsen. Det är tråkigt för organisationen och för dem som är medlemmar.”
Skulle hon jobba helt ideellt eller unna sig någon form av arvode?
”Arvodet är ingen stor fråga”, svarade hon med både iver och eftertänksamhet. ”Men jag är ingen Moder Teresa. Jag har inget emot ett visst arvode. Det är en hardshippost Men det får inte vara för fett. Jag är inte särskilt dyr i drift.”
Jag tolkade då detta som att Westerbergs excesser icke skulle upprepas. ”Jag går inte i polemik med stämman”, fortsatte hon. ”Stämman bestämmer. Men jag har sänt signalen och ombuden är kloka. De fattar att det finns en korrelation mellan uppgift och arvodets nivå. Ni fattar att vi är en ideell organisation.”
Just precis.
Men mina misstankar väcktes när för någon vecka sedan Röda korset skickade ut ett pressmeddelande: ”Vi ska bli starkare lokalt, färre anställda centralt.”
Naturligtvis var sanningen den motsatta: de sjuttio avlönade tjänstemännen i landsorten sades upp och det förväntas att de 30 000 frivilliga håller ställningarna gratis. ”Den centrala organisationen kan därför fokusera och optimera resurserna.”
George Orwell hade inte med sitt nyspråk kunnat uttrycka det bättre.
Det som hänt var logiskt: om medlemstalet dramatiskt sjunker och om allmänheten slutar att ge pengar blir det tomt i kassan. Då sparkar man dem som är lättast att sparka – folket på vischan.
Och här gick naturligtvis mina tankar tillbaka till den varma, sympatiska, centralt placerade von Oelreich, som jag under så kultiverade former hade intervjuat ett år tidigare:
Hade hon på sin ordförandepost tagit emot ett arvode? Och hade hon i så fall nu, när det är så kärva tider på Röda korset, sänkt sin lön? I krisen vore det väl rimligt att också ordföranden drog ner på sin standard. Hon hade ju sagt: ”Arvodet är ingen stor fråga. Jag är inte särskilt dyr i drift.”
Jag frågade RK. RK svarade:
”Hej igen Staffan!
Här kommer vårt klarläggande.
Som du sa fördes en diskussion om ordförandes arvode i samband med Eva von Oelreichs tillträde 2011. Svenska Röda Korsets Riksstämma, som består av förtroendevalda från hela landet, tog sedan beslut om en ersättning som motsvarar arvodet till en riksdagsledamot. Eva von Oelreich förväntas företräda Svenska Röda Korset som huvudsakligt uppdrag. Hon är därtill vice ordförande i Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen (IFRC). Denna arvodesnivå ligger i enlighet med Riksstämmans beslut fast.”
I klartext: Människan som till mig om sin lön sagt ”det får inte vara för fett” hade accepterat att ta Westerbergs feta lön. Inte bara det. När riksdagsmännen fått en uppräkning med 2 000 kronor har den tillkommit henne också.
57 000 kronor i månaden.
På en punkt hade von Oelreich varit sanningsenlig. Hon hade ju sagt: ”Jag är ingen Moder Teresa.”
HEimersons värld
Vem av dem är otäckast …
n … undrar jag den här veckan, när vi parallellt följer rättegångarna mot Anders Behring Breivik i Oslo, Peter Mangs i Malmö och Ratko Mladic i Haag? Samma drivkraft bakom dåden: etnisk renhet och främlingshat. Det är en galenskap som skapar interetniskt våld. Brevik är äckligast. Men Mladic var ännu värre.
Jag läser just nu …
n … en bok som jag en natt, när jag i Malmö sov över hos en kompis fann på hans bokhylla: ”Luftbron” i Leon Uris romanserie om Berlin 1945 och några år framåt. Uris, säger ni, är trash. Nej, Uris kan sina saker. Sovjet hade stoppat förbindelselederna till Berlins två miljoner invånare. De skulle svältas till underkastelse. Uris skildring av besatta jänke-officerare, som månad efter månad, med slitna gamla krigsplan, flög in förnödenheter (kol!), är enkel, detaljrik, sentimental. En hyllning till kämpatag. Jag grät när jag läste.
I vård- och fattigsvängen …
n … handlar det bara om snyftporr. Då går det att skära kurvorna hur som helst. P1 som skapade sin Fattiga Frida slår rekord. Den unga fattiga människan besatt en bostadsrätt. Fattiga Frida var alltså miljonär. I Caremaskandalen genererar skandalen nya skandaler. DN:s reportrar hade inte fattat varför blöjor vägs. Slarvigt. Men värre är, att när Timbro utreder vad som kan vara en journalistisk skandal, blir granskaren den tjej som är sambo med chefredaktören, som stigit fram till Caremas försvar och vars styrelseordförande är den som är Caremas krishanterare. Värre kan det inte gå till.