Viljan avgör vem som orkar hela vägen fram
För 40 år sedan såg jag bluesmusikern John Mayall för första gången. Det var på Konserthuset i Göteborg, salen fullsatt.
I måndags såg jag Mayall på Debaser i Stockholm, salen full. Före konserten stod han i entrén och sålde sitt senaste alster, en dvd från en spelning i London förra året.
”Autograph John Mayall 120 K”, stod det på en handtextad skylt. Jag gick fram och la sedlarna på bordet. Han signerade omslaget. Vi skakade hand.
Kön var kort. Alla som köpte DVD:n ville skaka Mayalls hand. Jag misstänker att handslaget var viktigare än skivan. Så var det för mig.
Efter 50 års turnerande står en 78-årig artist bakom ett litet bord och kränger sin senaste skiva.
Den meningen kan man läsa på olika sätt. Gripande: Måste han fortfarande kämpa för brödfödan? Makroekonomiskt: Ännu ett exempel på hur musikindustrin omvandlas och de gamla distributionskanalerna stängs. Tragiskt: Mayall passerade bäst–före–datum för många år sedan, nu turnerar han i gärdsgårdsserien.
Vi som skakade hans hand visste dock att det finns en annan förklaring. Vi rörde en kraft vi fascineras av och kanske avundas.
När jag tränade karate brukade sensei P-O Olsson säga att ork betyder mer än intelligens och talang. Han talade om något annat än muskler och kondition. Det handlar om vilja kombinerad med god fysik, förmågan att kämpa ända fram.
I måndags var jag ett handslag från hela den moderna musikhistorien. Tjogvis med stjärnor har passerat genom Mayalls konstellationer genom åren. Alla andra har han naturligtvis känt.
Var är de nu? Så många av dem är söndersupna, bortknarkade, trötta, slut.
Mayall gick ut på scenen med sitt nya band, tre unga, fenomenala musiker. Rösten är inte lika klar som förr men han har aldrig varit bättre. Efter konserten ställde han sig vid dörren och signerade skivor. Nu var trängseln stor.
John Mayall ger 38 konserter i Europa och USA i sommar. P-O hade rätt. Den med mest ork vinner. Jag ska strax promenera med mina stavar.