I skuggan av tragedin blir inget sig likt
Reidun, 63: ”Vad kan bli normalt efter denne förfärlige mans gärningar?”
UTVIKA. Femhundra meter ut i Tyrifjorden, en insjö mellan låga fjäll – Norge som grannast – arbetade en meterlång, obemannad ubåt, en ROV.
Med en grå pråm som bas hoppades operatörerna, kärva oljearbetare, att med ljudvågor (sonar) finna kropparna efter de fem fortsatt försvunna ungdomarna efter massakern på Utøya.
På fastlandet sticker en pir av grå skiffer ut i ett ännu gråare vatten. Ytterst på piren stod i går eftermiddag Reidun Finnöen, en förgråten, 63-årig kvinnlig kock med en bukett blommor. Hon bröt av en ros och hystade ut den i vattnet innan hon lade ner sin bukett på det berg av blommor, som ligger ytterst på piren.
Reidun sa:
– Nej, jag är inte en anhörig till de mördade. Men jag känner någon som kände någon som i sin tur känt en av de döda.
– Nu känner jag en lättnad i hjärtat av ha kommit hit med min blomma.
Dock noterade vi alla på piren att ett rikligt regn hade höjt sjöns vattennivå, 20 centimeter på ett halvt dygn. Det var en fråga om få timmar innan de tusentals buketterna skulle sköljas ut i sjön.
Reidun hade, i likhet med hela Norge, i radio just hört landets justitieminister Knut Storberget säga, att ”nu ska Norge ta normaliteten tillbaka”.
Det lät som en besvärjelse.
Reidun sa:
– Det normala! Vad kan bli normalt efter denne förfärlige mans (Anders Breiviks) gärningar? Det kommer att ta tid. Lång tid.
Sannolikt är hennes amatörmässiga bedömning korrekt.
Terrordåden i Oslo och på Utøya kommer att i åratal vevas i medier och i samtal människor emellan. Det finns uppslagsändar. Polisens eventuella tabbar; kommissioner ska utreda. Planerna på minnesmärken över händelsen och offren; alla kan ha åsikter om kostnader och estetiken. Minnesstunderna blir otaliga: redan på måndag hålls ännu en, nu i Stortinget.
Och främst analyserna – de professionella och de kvasipsykologiska – kring den kristne och konservative, anabolstinne, vapenfetischistiske, medaljfixerade och narcissistiske tempelriddaren och frimuraren Anders Behring Breiviks mentala hälsa.
Lika mycket i Oslos medelklassområde Majorstua, som i det invandrartäta Grönland, kommer det att spekuleras i graden av Behring Breiviks galenskap.
Samtalen Norge runt kommer att vara lika mekaniskt enformiga som samtalen var i Sverige efter mordet på Olof Palme, och frågan om Christer Petterssons eventuella skuld.
Behring Breivik kommer att finnas i nyheterna varje dag. När han omhäktas. När hans eventuella medhjälpare i utlandet grips. När polisen finner mer bevismaterial. När psykologer stöder förvarsadvokaten Geir Lippestad i dennes syn att ”min klient är galen. Han kommer att undersökas medicinskt.” (Ett liknande uttalande skulle i Sverige sannolikt föranleda en varning från advokatsamfundet).
Samtalen späs på när rättegången skjuts upp och när det lämpliga straffet diskuteras, 21 år för terrorhandlingar eller 30 år för ”brott mot mänskligheten”.
Det kommer att skrivas myriader tidningsartiklar om de överlevandes möjligheter att komma tillbaka till ”ett normalt” liv. Alla lyckas inte. Signifikativt är att i dag anländer till Oslo det första kristeamet från Svenska Röda Korset. Det ska ”ge stöd och utbildning”. Det består av tre personer och leds av Sara Hedrenius, som har lång erfarenhet av krisstöd.
Den förgråtna Reidun och jag tittade ut över vattnet och såg Utøya – det norska Arbeiderpartiets Bommersvik – där det låg bara 500 meter bort, en bloddränkt idyll om 20 tunnland.
Norges unga socialdemokrater fick i går eftermiddag en donation, fem miljoner kronor, den första av många, för att bygga upp sitt sommarparadis, beläget bara fyra mil utanför huvudstaden.
– Vi ska ta Utøya tillbaka, sa AUF-ledaren Eskil Pedersen. Det ska bli ett ställe för alla.
Fotnot: ROV står för Remotely operated underwater vehicle, fjärrstyrd undervattensfarkost.