I rollen som göbbe kan man inte vinna
Vi står på randen till studentexamen, en och annan mössa syns redan och ursupna burkar ligger i prydliga drivor i parkerna sedan flera veckor. Snart kommer flaken och det febriga brölandet och de vingliga nattpromenaderna och de maniska leendena, som visar att bärarna fattat ett principbeslut om att ha roligt. Kosta vad det kosta vill och utan möjlighet till omprövning.
Det är ganska betagande och man anstränger sig för att visa fördragsamhet med ölfontäner och sjuttiotredje refrängen av ”Vi har tagit studenten”.
Man spelar sin otacksamma roll som göbbe i bil eller göbbe på trottoar när flaken tjoar förbi och vill att man ska vinka. Man vet att man inte kan vinna. Vinkar man inte är man sur göbbe. Vinkar man är man löjlig göbbe.
Hittar man mot förmodan ett tredje, eget alternativ är man pinsam göbbe.
Den där nafsande känslan av att man skulle vilja tala om att det faktiskt inte är så länge sedan man själv stod på ett flak, har man lärt sig att behärska. Man kunde lika gärna försöka övertyga om att Erik XIV hade snygga pluderhosor.
Tjugofem år sedan ÄR för väldigt länge sedan.
För hur väldigt länge sedan begriper man när man inser att man tittar på de där flaken med oro. Inte bara för att man vet att någon kommer att falla av, rent bokstavligt, utan för att man inbillar sig att det man betraktar är förspelet till värre vurpor.
Det är här den stora generationsklyftan går. Mellan dem som ser studenten som ett triumfatoriskt slut och oss som ängslas av att se en sladdrig början. Det har antagligen att göra med om man haft ansvar för egna mössbärare. De kan vara hur duktiga och ambitiösa som helst. Ofta är de det. Men det hindrar ju inte att det ändå kan gå åt helvete, eller hur?
Så länge de låg inbäddade i närvaroplikt, syokonsulenter och läbbiga skolluncher hade man något slags koll. Framför allt gjorde det inte så mycket om de själva inte hade ordentlig koll. Men så snart de tar på den där mössan kan vad som helst hända.
Här – precis här – går generationsgränsen. De som tar på mössan tänker också att nu kan vad som helst hända. Och så sprider sig det där vansinnesleendet över deras ansikten. Men när samma tanke slår oss, sprider sig bara årsringarna på magsåret.
Det är tur att det ofta är mössbärarna, inte vi, som har rätt.