Att behöva vänta är inte en kränkning
I år firar jag försommar med Klas Östergren. Och innan du bryter ut i en tirad om hur den somriga flyktingströmmen av stockholmare smutsar ned Österlen, vill jag bara påpeka att du också kan fira försommar med Klas Östergren. Det krävs ingen miljonidyll med havsutsikt och vasstak. Det krävs inte ens att du känner karln. Allt som krävs är en radio.
Varje vardag, strax före lunch, ända fram till 7 juli sitter nämligen sagde Östergren och läser ur sin senaste roman ”Den sista cigaretten”. Han gör det med en alldeles speciell ton: ett slags förstadium till välvillig gubbknarrighet, med en nypa distanserad sarkasm. Det låter ungefär som Slas skulle ha låtit, om professor Higgins i ”My Fair Lady” – eller ”Pygmalion” för er högkulturella – hade tagit sig för att förädla en söderkis, snarare än en cockneybrud.
Hursomhelst känns de dagar då jag råkar missa ett avsnitt som förlorade dagar. Jag har ju läst romanen, men den är en helt ny bok när Östergren läser den själv.
Jag vet att det finns vänliga själar därute och jag vet också innehållet i det mejl som ni redan är på väg att formulera: det gör inget om jag missar ett avsnitt. De finns att lyssna på, precis när jag vill, på nätet. Mer än så. Jag behöver inte ens vänta på nästa avsnitt. Jag kan gå in på Kulturradions hemsida och lyssna på hela paketet, från början till slut, redan nu.
Tack. Jag vet. Det var dit jag ville komma.
Jag vet inte vem det är som har fått snilleblixten att lägga ut Östergren från början till slut på nätet. Jag är övertygad om att uppsåtet var gott.
Just därför gör det mig så beklämd.
Den person som har gjort det här har glömt något väsentligt: det finns något värdefullt i väntan. Eller så här: väntan är just det som ibland skapar värde. Tänk er en adventskalender. Den är fullständigt meningslös om ens föräldrar meddelar att man får öppna alla 24 luckor redan den 1 december, om man känner för det. Då är den bara en bit kartong.
Det blir bara mer och mer av det här. Som om det enda problemet med omedelbar behovstillfredsställelse är att den inte är snabb nog. Som om det vore en kränkning att behöva passa en tid man inte har bestämt själv. Som om varje kollektiv handling vore ett övergrepp. Finns det inga stalinister kvar, ens på Kulturradion?