Kölden befriar oss från vårt uniformerade yttre
Det är insidan som räknas, det har man hört sedan Peter Holm sjöng ”Syster Jane”. Problemet är att den är svår att räkna, för den syns inte, i? stället får vi en väldig massa utsida och problemet med den är att den ser precis likadan ut.
Det finns förstås olika typer: Jeanskillen och kostymnissen, aerobicbruden och kulturtanten, slackern och emotjejen och gubbarna i Gantrock och Stetsonhatt. Men varje undergrupp är sin egen lilla enhetliga vaktparad.
Till och med byggjobbarna ser likadana ut: Samma byxmodell, som påminner om en rokokobyrå med fickor och lönnfack och svällande, vadderade rundlar och sirliga flärpar. Likadana näsdukar knutna på huvudet, samma skäggstubb och lika många grams övervikt i mullbänken under läppen.
Så där kan man gå igenom grupp efter grupp – banktjänstemän och pizzabagare, reklamfilmare och bönder – tills varje promenad känns som en evighetsomgång av ”The Sims”. Vi är alla unika på samma datoranimerade, noga tillbehörsvalda, sätt. Det är ingen kul tanke, så man försöker påminna sig att på insidan är i alla fall varje människa som en snöflinga: ensam om att vara precis den hon eller han är.
Det är en vacker och fin tanke. Man vill hålla fast vid den.
Men så slår det en att även om ingen snöflinga är den andra lik hindrar inte det att slask och modd blir identiska beigesmutsiga högar i Sävsjö och Arvidsjaur, Krokom och Gävle.
Det är då kylan kommer som en förlösare.
Har ni märkt vad som händer när det blir riktigt kallt? Hur varje kotte i blåkall desperation har travat upp på vinden och länsat den bortglömda garderoben? Ut kommer förskjutna moonboots och öronlappsmössor, vadmaliga militärbyxor, bylsiga raggsockor och gamla täckkappor. Ut kommer noppiga polotröjor och hemslöjdade årgångsvantar, som bara fick en ögonrullning när paketet från faster Märta slogs upp.
Nu duger de, för nu duger allt.
Och vi drar på oss, lager på lager, vi stapplar ut och vi stirrar på varandra, osäkra på om det finns någon bekant under de mötande tyg- och dun- och skinnburkorna. Är det en Gantgubbe eller en byggare?
Omöjligt att avgöra.
På ett sätt gör kylan oss alla lika. Men på ett annat sätt bryter den alla uniformsreglementen. Och äntligen är även utsidan lika egensinnigt brokig som en målning av Bondebrueghel.