Tyskarna har tappat farten på Autobahn
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Med hetta skyddar amerikaner sin grundlagsenliga rätt att bära vapen.
I vågor hörs opinion – speciellt efter skolgårdsmassakrer – som vill beröva amerikanen hans bössa.
På liknande vis har tyskar sedan generationer sett Freie Fahrt som en av Gud given gåva till Tysklands bilister – rätten att på Autobahn köra hur fort som helst. Ingen – inget politiskt parti, ingen polis, ingen trafiksäkerhetspropagandist – har kunnat tafsa på denna rätt, vilken gäller på 600 av Tysklands 1 200 mil motorväg.
Likhet finns mellan amerikanens puffra och tyskens gaspedal.
Nu till skillnaden.
Amerikas högsta domstol upphävde i förra veckan ett partiellt vapenförbud i Washington. Ja, medgav domstolen, våld med vapen är ett allvarligt problem.
Men det är inte vår sak att ta död på en grundlagsparagraf. För Nationella skytteföreningen var det som ett skott i bullseye.
I Tyskland tvärtom. Musklerna i den tyske bilistens högerfot har mjuknat. Under resa i veckan Köln-Puttgarden, noterade jag att tysken i sin BMW, Audi och Merca inte längre kommer som en torped på en avskjutningsramp. Det är inte som förr, att jag från min plats i mittfilen i 180 knyck tittade in i det fartvidunder, som dånade förbi i 240 km/tim i ytterfilen. Gubben vid ratten var 70 år gammal och säker som en stridspilot. Intill satt hans tant, avspänt försjunken i att läsa Bild.
I varje tysk har funnits en Schumacher och mången tysk har berättat om glädjen att axa upp en 435 hästars Porsche i 300 knyck.
Inte längre. När jag nu som förr kom i 180 körde nästan ingen om mig.
Vad har hänt med tysken? Ett kollektivt utbrott av MS i benen? Eller bara chicken out? Offer för trafiksäkerhetspropagandan? (Den är intensiv trots att i världens tätaste och snabbaste trafik, tyska Autobahns, dödades i fjol färre än 450 personer).
Enklare än så: snålheten. Eller det ekonomiska förnuftet. Freie Fahrt är till mindre glädje, när bensinen kostar 13 kronor litern och dieseln ännu mer.
Men är, med alla faktorer inräknade, olja egentligen så dyr? En av mina läsare mejlade den här amerikanska uppställningen. (Priserna är i dollar, volymen i fat som är lika med 159 liter):
Tänkvärt. Bara Coca Cola för 126:45 dollar fatet är billigare än olja. Hur som helst, var glad att ni inte kör på Tabascosås för 6 155:52.
Det finns skäl till att vi grabbar färdas på nytt sätt. När vi ger siffror från våra bilprestationer är det inte som förr: ”Utanför Varberg hade jag uppe min Ford Fokus i 210.” Nu säger vi: ”Med min gamla Peugot 406 diesel är jag nere i 0,57 milen.” Eller: ”Rekord. 34 mil på en tank.”
Världens fortkörare nr 1, Jeremy Clarkson med teveprogrammet ”Top Gear” har anslutit sig. Ja, säger han, det är tråkigt – men vi tänker på bilens vikt. Ta bort mattan i bagageutrymmet. Och själv kan du banta några kilo. Ha rätt lufttryck i däcken. Stäng av A/C, cruise control och gps; ström drar bränsle.
Och foten lätt som en fjäder på pedalen. Det är kul – nästan som att köra fort. Jag finner att jag lägger växeln i friläge, när jag anar en utförslöpa. Hur många kilometer ska den ackumulerade energin räcka?
Med miljoner nya bilister i Kina och Indien finns inget slut på oljekrisen. Aldrig mera blir fartvidunder statussymboler.
Detta ser vi redan nu på Autobahn. Aningen PK fick det mig att tänka: när tysken lättat på gasen är det kanske dags för amerikanen att göra patron ur.