Svensk vapenexport – det är bara kaffepengar
Det kom en rapport i förra veckan om att Sverige exporterar krigsmateriel till diktaturstater i Mellanöstern och Nordafrika. Den fyrfärgigt pangiga
redigeringen i pressen och det darrande tonfallet i radion skrek skandal. Om man inte råkade läsa vad som
faktiskt stod, eller lyssna på vad som faktiskt sades. Då pös det snarare, som från en sjunkande sufflé.
Det sammanlagda värdet av exporten till samtliga berörda länder var 2009 126 miljoner kronor. Mer än kaffepengar i egen ficka, det medges, men inte nog för att köpa en kopp silverte i de här sammanhangen.
Ett femtedels Jasplan.
Mindre än en procent av den samlade årliga vapenexporten. En kvarts promille av Mubaraks påstådda förmögenhet.
Visst, man kan hävda att det är 126 miljoner för mycket. Att en kronas export av krigsmateriel till diktaturer, är en krona för mycket.
Man kan ha en välgrundad misstro mot det härke av myndigheter och kapitalister som kursar varor som kan användas i krig. Man kan förutsätta att det fuskas och smugglas. Man kan vara mot all vapenexport.
Begripliga synpunkter. En del håller jag med om. Det jag inte förstår är hur just detta ”avslöjande” kan tas till intäkt för att hela systemet är korrupt och skandalöst.
Det är ju knappast så att efterfrågan i dessa länder har varit sviktande. Det saknas inte pengar. Om nu Sverige trots det bara har exporterat för 126 miljoner – bland annat kamouflagenät – måste det väl snarast ses som ett tecken på att det restriktiva systemet fungerar rätt hyfsat, eller hur?
Jag tänker inte bryta ut i ett Karlskogigt försvar av all försvarsindustri. En gång i tiden fanns en verklig poäng med att Sverige hade egen försvarsindustri, men det var när inte alla komponenter ändå fick importeras och det fortfarande fanns ett svenskt försvar som kunde använda grejerna. Det jag vill påpeka är att det finns något märkligt i den här ivern att göra svensk skandal av något som inte är det. På samma sätt som i indignationen över att Carl Bildt inte personligen har tagit ett granatgevär under armen och åkt ned för att avsätta Gaddafi.
Det är som om allt som händer i världen nödvändigtvis måste göras om till en svensk angelägenhet. Som om varje internationell nyhet är ofärdig, innan det finns en version där alla talar svenska.
Vågar man antyda att det blir lite löjligt?