Våga inte säga att det jag säger inte är omskakande
Det är tonen i hennes röst, snarare än det hon säger. Det är en ton som tar sig ut ur radion med korslagda armar, framskjuten haka och stirrande blick.
Som för att tala om för den lyssnare som är på väg att tänka på annat, eller rent av stänga av, att denne i så fall skulle begå en djupt omoralisk handling.
Du skulle bara våga.
Jag vet inte vad det är med vår tids journalistik. Eller kanske gör jag det: den saknar allt självförtroende.
Den vet inte riktigt vad den är till för, eller vad den ska berätta om, eller hur den ska berätta det. Den slirar fram lite generat och försöker få syn på något den känner igen. Något att hålla i.
Den där rösten i P1 berättar om billig handtvätt av bil. Den berättar att det antagligen är billigt därför att de som säljer tjänsten anställer folk som jobbar svart. Kanske papperslösa flyktingar. Det är ett grävande reportage, ett avslöjande, en rapport från samhällets undersida.
Det är klart att det inte är oviktigt. Men i ärlighetens namn det är ju inte något som vänder upp och ned på vår bild av Sverige heller. Det känns som ett habilt examensarbete från Journalisthögskolan. Gesällprov enligt mall 1A.
Och det känns som om reportern vet om det. Därav den uppfordrande tonen: Du skulle bara våga antyda att det jag säger inte är omskakande.
Bristande självförtroende resulterar ofta i höjd röst.
Det gör hastiga utbrott av självförtroende också. Och här är vi tillbaka i dreven. För jag har sett tillräckligt många sådana från drevkarlarnas sida, för att veta vad drev gör med stämningen.
Drev förlöser journalister. Plötsligt finns en begriplig uppgift och ett självklart nästa steg. En mening. Journalister blir lättade, när de äntligen känner att de vet vad de är till för.
Och sedan tar det slut. Drevet klingar av och självförtroendet med det.
Då blir det som det blev i Juholtfallet: journalisterna börjar svaja när partiombudsmännen skriver om historien. Den gamla vanliga osäkerheten kommer tillbaka. Flackande blickar och generade harklingar. Kanske ett lojt angrepp på någon ur ett annat parti, för att demonstrera ”opartiskhet”.
Sedan dyker de ned i en kvittohög från en biltvätt, städfirma eller massagesalong och återkommer med mall 1A, uppfordrande röst och ett gnagande tvivel på sig själva.